Om någon här i kväll ens i sina vildaste fantasier trodde att ett av åttiotalets mest framgångsrika synth-pop band skulle stå på scen i Falköpings folkets park år 2023 så trodde hen… rätt!
Alphaville från tyska Münster är i lilla ghost town för att visa publiken på NestorFest var det nostalgiska synthskåpet ska stå.
Den enda kvarvarande originalmedlemmen är sångaren Marian Gold, för kvällen klädd i hawaiiskjorta och vita byxor. Han må väga Ca 30 kilo mer än under glansdagarna på åttiotalet, men energin är det då rakt inget fel på trots 69 år fyllda.
Inledande ”The Jet Set” är förvissa en potent showstarter, men den känns ikväll ganska ofokuserad och trevande. Marian tar sig också en del vokala friheter och genvägar med tonerna. I refrängerna till ”Dance With Me” går han gärna ner en oktav när han inte riktigt orkar. Brottarhiten ”Big in Japan” dyker upp tidigt i setet och här pratsjunger han och snubblar lite över orden ibland, lite likt utskällda Mötley Crüe sångaren Vince Neil (inga jämförelser i övrigt dock). Övervikten gör dig också påmind då han verkar rejält andfådd i mellansnacket mellan låtarna.
Som gammalt fan är det dock kul med en del udda låtval mitt i setet, som till exempel ”The Nelson Highrise” (B sida på Sounds like a melody singeln) och ”Nevermore”. Att Marian trots allt faktiskt har en del röst i behåll bevisar han i såväl klassikern ”Summer In Berlin” som i mer sentida örhänget ”I Die For You Today”. Det är dock mot slutet av ordinarie set det tänder till ordentligt i dramatiska ”A Victory Of Love” med sin snygga ljusshow och i ”Sounds Like A Melody” är ständigt spexande keyboardisten Carsten Brocker uppe och dansar på trumpodiet medan basisten Alexandra Merl får ta över tangenterna. Vid sidan av Marian är det faktiskt Carsten som står för det främsta showmannaskapet då han mest hela tiden går all in med inlevelse, dans, gester och headbanging. Gitarristen David Goodes och basisten Alexandra Merl är ganska statiska och stillastående i scenspråket.
Tyvärr slarvar Alphaville totalt bort sitt momentum därefter. ”Iron John” är, förutom ett besynnerligt val som första extranummer, dessutom vedervärdigt dålig, ”Monkey In The moon” borde legat någonstans i mitten av setet och avslutande sömnpillret ”Beyond The Laughing Sky” har överhuvudtaget inte i setlistan att göra, framförallt inte som avslutning.
Det är här Alphaville blir ett totalt train wreck. Självklart borde de avslutat hela kalaset på topp med ”Forever Young” som istället får avsluta ordinarie set. Oavsett musikalisk inriktning så har ju i stort sett alla som vuxit upp på åttiotalet en relation till denna megaklassiker.
