Han är polare med åttiotalsikoner som Kim Wilde och Howard Jones. Han har skrivit låtar åt bl a Chesney Hawkes, Cliff Richard, Bonnie Tyler, Ronan Keating och Sia. Elton John har beskrivit honom som ”the best songwriter of a generation”.
För första gången sedan 2017 står sångaren, låtskrivaren, multiinstrumentalisten och producenten Nik Kershaw på en svensk scen. Den här grånande gentlemannen har också haft åtta top fyrtio hits under sammanlagt 62 veckor i rad under åren 1984/85. ett rekord som slår alla andra soloartister.
Inledningen med ”Come On Down” är lite avslagen och trevande. Kanske beror det på vädret, kanske på något annat. ”Wide Boy” avlöser och saker börjar falla på plats, men det är i tredje låten ”When A Heart Beats” som det lossnar ordentligt. Nu börjar både Nik och publik vakna till liv med besked. Föga förvånande blir det stort jubel när ”The Riddle” dyker upp redan som femte låt i setet. Nostalgimätarna slår i taket och allsång bryter ut till denna finurliga, gåtfulla och ganska intrikata poplåt.
Stort jubel och publikstöd blir det också under ”The One And Only”, englandsettan och brottarhiten som Nik skrev till kortvariga tonårsidolen Chesney Hawkes 1991. Att publiken inte glömt Niks framgångsrika åttiotalshits bevisas också med råge i ”Would’nt It Be Good”, där många skanderar ”I Don’t Wanna Be Here No More” tillsammans med Nik precis innan solot.
Vi får också vackra ”The Sky’s The Limit” och innan kvällen är till ända självklart också både kvällens mesta allsång, handklapp och jubel i eviga sommaranthemet ”I Won’t Let The Sun Go Down On Me”. Mr Kershaw är också smart nog att ta emot publikens jubel för att därefter gå av scenen och strunta blankt i långa, obskyra och poänglösa extranummer som ingen vill höra.
Även om Nik inte är någon stor sångare eller estradör är spelningen en stor fröjd för öronen eftersom han förmodligen har Nestor Fests mest versatila band, sin karaktäristiska röst i behåll och har vett på att ha en varierad och lagom lång setlista där de största hitsen portioneras ut lite då och då under det timslånga setet. Niks solokarriär består av en knippe väldigt säregna, smarta elektroniska poplåtar som inte sällan spretar lite hit och dit i ackordföljer, harmonier och arrangemang. Dit hör bland annat ”Radio Musicola” och ”Don Quijote” som nästan tangerar progrock. Det gör att det blir kul, omväxlande och underhållande att lyssna. Samtidigt gör nostalgifaktorn sitt till då många här ikväll nog precis som jag till lika delar blir påminnda om, samt positivt överraskade av vilken låtskatt detta musikaliska geni faktiskt har.
Betyg: 4/5
