Vännerna i Nestor hade frågat tidigare, men först nu var det dags för en comeback för bandet Lambretta och om det bara var för ett tillfälle eller mer långsiktigt lär vi väl se. Bandet startade redan i början av nittiotalet och blott femtonåriga Linda Sundblad tog plats bakom mikrofonen. Det dröjde ytterligare några år innan Lambretta slog igenom med låten Bimbo, en låt som producenten Max Martin var med och skrev. Även låten Creep blev en skaplig hit, men trots ett antal genomarbetade plattor och riktiga snygga videos lyfte aldrig Lambretta igen och splittrades bara några år senare.
Att göra en comeback drygt tjugo år senare kan vara en katastrof eller en ren succé så visst fanns det ett stort intresse att se bandet. Nestorfest inledde också med lite solsken och det fick man vara glad för, efter att stormen Hans härjat i veckor. När Lambretta klev in på scen var det ingen större nervositet som visades och det mest dramatiska var när Linda Sundblad snubblade över något på scengolvet i inledande Wake Up Girl. Linda studsade runt till Hello som en gyminstruktör på speed, och fick andfådd knappt fram ett ord mellan låtarna. Det kan vara befriande skönt ibland, men efter tjugo års paus hade det kanske passat med något mer än frågan om vi mår bra.
Så lite stelt och nervöst var det kanske, och det med all rätt efter en så lång period ifrån att spela live. Med tre plattor hade Lambretta fördelen med att kunna välja och vraka. I’m Coming Home är väl dock rätt slätstruken, och först i betydligt tyngre Chemical lyfter jag blicken och ser att Linda skiner som den sol vi saknat i veckor. Jag gillar Perfect Tonight och det var en singel som borde ha fått betydligt större uppmärksamhet.
Sen hamnar Lambretta i en liten svacka i Anything och covern Dream Police (Cheap Trick) som var med på debuten var absolut inte bra då och kändes som ett udda val att lyfta fram tjugofyra år senare. Även Blow My Fuses klickar rätt dåligt och det är bara bandets och körtjejernas glädje som lyfter den över godkänd nivå. Att ha med körsång kändes som ett smart drag då Lindas röst stundom är stark, men behöver uppbackning för att låtarna ska lyfta.
Tillslut fick vi höra den låt vi alla hade väntat på att få höra, nämligen Bimbo. Jag tycker än idag att det är en ruskigt stark låt och att inte något annat band gjort en cover av den är för mig en gåta. När solskenet bryter igenom buskaget i Falköpings Folkpark, och Lambretta framför Bimbo så är det lätt att i den miljön kastas tjugo år tillbaka i tiden. Det här kunde ha varit en utmärkt avslutning av konserten då det var det givna valet som sista låt. Istället kom bandet tillbaka för ett par extranummer med någon cover som jag inte riktigt uppfattade vad den heter och avslutningsvis Cry In My Arms och jag fick kväva en gäspning. Jag vill inte låta allt för hård i min bedömning och i det stora hela så höll bandet en betydligt högre nivå än jag hade kunnat förvänta mig efter tjugo år ifrån varandra. Tror absolut att Lambretta med en ny singel och ett antal timmar till i replokalen skulle kunna göra publiken lycklig på ett antal festivaler nästa år.
