Tänk er en väldigt liten scen, och regnet strilar ner i Falköping. Ett av Sveriges absolut mest rutinerade rockband kliver upp på scen och det tar bara sekunder innan hela festen sparkas igång. Min kära fru som står bredvid mig konstaterar att Electric Boys påminner om banden som kommer från staterna. Supertighta, kan vända och vrida på låtarna, publikkontakt, hyfsat mellansnack som lyfter sig långt ifrån de vanligaste klichéerna och man presterar en show varje gång man kliver upp på en scen. Att man sedan på ett kort festivalgig nästan lyckas få med en låt från varje platta, är storartat helt enkelt.
Electric Boys ser ut som rockstjärnor oavsett väder och öppnar med en klassiker i Psychedelic Eyes, samt vrider upp intressekurvan med Super God från senaste plattan Upside Down. Reaktionen från publiken är densamma och det är något väldigt speciellt när man i regnet framför en liten scen plötsligt bara blir en enhet med bandet och man bestämmer sig att man jävlar i lådan inte ska låta regnet vinna den här fighten. Med tanke på vädret så skulle Electrified kunna vara en utmaning åt vädergudarna men samtliga klarar sig ifrån en scenpermanent. El och vatten kan ju vara en spännande utmaning för vilket band som helst, så bandet gräver fram Ready To Believe. Slim Martin Thomanders första vända i Electric Boys renderade i den utmärkta men klart bortglömda pärlan Freewhelin’ som släpptes i mitten av nittiotalet. Jag gillar när man utmanar oss lyssnar i publiken och att man inte bara spelar förväntat material, men är inte heller så satans pretentiösa och spelar obskyra B-sidor. Befriande skönt ger man sig in på att spela nya singelsläpp som I’ve Got a Feelin’ och Domestic Blitz för att visa på att man fortfarande presterar kvalitativ rockmusik.
Reggaeinledningen på Mary In The Mystery World börjar numera bli en del av låten, och den kryddades även av några toner från Ulf Lundells Öppna Landskap. Ett par udda fåglar letade sig in också. Angel In an Armoured Suit från comebackplattan And Them Boys Done Swang och Robyn covern Dancing On My Own som fanns med på Starflight United. Som krydda på moset blev det Lips’N’Hips innan butiken stängde för dagen. Det var en röststark publik som ville ha så mycket mer, och en eller ett par låtar till hade varit mumma. Hade Conny Bloms mikrofon inte suttit fast så jäkla hårt, så hade det kanske hänt. Nu fick vi torka både glädjetårar och kläderna och någon i publiken kastade upp sina hotpants till Conny Blom. Betyget skulle nog kunnat ha varit ytterligare ett snäpp bättre men det är alltid svårt att bedöma korta festivalspelningar.
Betyg: 4/5
