Pang, rakt i nyllet och som en fet käftsmäll klipper Stockholmstrion Satan Takes A Holiday till publiken på klassiska konsertarenan Skylten i Linköping. Som en svensk gatukorsning av Queens Of The Stoneage, Eagles Of Deathmetal och White Stripes / Jack White rör de sig i utkanten av det som är hård rock, blandar det med 60-tals skrammel och en aning punk till något helt eget.
Det går knappt och höra skillnad på vad som är Fred Burmans gitarr eller Johannes Lindsjöös bas då båda arbetar i samma register samt är hård fuzziga. Det gör även att Fred ibland kan låta bli att spela utan att det låter tunt. En stor del av bandets driv kommer även från Danne McKenzies hårt pådrivande och återhållsamma trumspel. Tillsammans är trion lika ostoppbara som en skvadron ilskna pansarskepp.
Fred Burman växlar även röstläge och går ofta över i samfull falsett.
Men allt vore bortkastat om de inte hade ett gäng starka låtar med refränger som biter sig fast. Musiken må vara kantig men med njutbara rundade hörn som gör att det är omöjligt att stå still för, till och med, en lätt blasé gammal rockmurvel. Ganska snart rör sig publiken som i trans och bandet manar på dem med sin onda discorock.
Jag gillar inte att dela ut högsta betyg men det finns inget annat omdöme att ge en sån här kväll. Rockmusik blir inte mer här och nu är så här. Tillsammans är Fred, Johannes och Danne ostoppabara en sådan här kväll och de står helt i klass för sig själva.
