Det är en vanlig måndag i augusti. För de allra flesta så är semestern över, och man tvingas tillbaka till jobbet efter att stormen Hans regnat bort de sista veckorna av ledig tid.
Plötsligt så spricker solen upp över Uppsala och värmen närmar sig tjugofem grader, och lilla Parksnäckan är helt slutsålt inför Arch Enemy. Det känns nästan som att det melodiska dödsmetal bandet bjudits in med armbågarna som får lira på en måndag, men ändå så finns det inte en enda ledig plats på stället. Snacka om att bevisa att den här musiken har etablerat sig i finrummet. När det gäller Arch Enemy är det heller inte så konstigt eftersom man har manglat på sedan mitten av nittiotalet och är just melodiska vilket gör att man faktiskt tilltalar en betydligt bredare publik.
Solsken och Death Metal låter som ett oförenligt äktenskap men det var verkligen tvärtom när Michael Amott tog med sig bandet på scen till tonerna av Deceiver, Deceiver från senaste albumet Decievers. Precis som Alissa White-Gluz konstaterade var det en blandad publik med allt från barn i femårsåldern till välförfriskade män med mycket pondus i medelåldern. Arch Enemy var vänliga att belysa att The World Is Yours och man häpnar bara över det röstomfång som Alissa visar upp. Med futtiga 1.63 i längd så får hon jobba hårt på scenen för att tränga sig mellan Michael Amott och Jeff Loomis. När inte det hjälpte så var hon plötsligt upp på trumpodiet med Daniel Erlandsson, och där kunde även vi längst bak i publikhavet se henne.
Ravenous och War Eternal avlöser varandra i tät följd och mellansnacket är minst sagt sparsmakat. Det är en ganska enkel ljussättning och bara massiva rökmoln är egentligen de enda effekterna på scen. Från Decievers så hämtas hela sex spår den här kvällen och helt underligt är det väl inte eftersom det var hela fem år mellan den och Will To Power, som inte fick lika mycket uppmärksamhet. Det är slående hur högeffektiva Arch Enemy är live, och Parsnäckans publik fick verkligen valuta för pengarna. Ljudet till My Apocalypse rullade mellan raderna och var man inte redan frälst då så blev man det i We Will Rise som var tyvärr det enda bidraget från Anthems of Rebellion.
Jag måste villigt erkänna att jag har sett Sharlee D’Angelo betydligt fler gånger med Night Flight Orchestra och hans kroppsspråk är inte detsamma med Arch Enemy men det spelmässiga resultatet är lika briljant. Efter en kort återhämtning backstage var bandet tillbaka på scenen för ett rejält fett extranummer, och ska det vara så ska det vara! Albumet Wages of Sin må vara över tjugo år gammalt men väger fortfarande tungt i Arch Enemys arsenal och trion Enemy Within’, Burning Angel och Snow Bound fick befästa feststämningen bland publiken. Som löken på laxen serverades Nemesis och Fields of Desolation som en kryddstark avslutning. Tror att större delen av alla som var där var mer än nöjda. Själv så saknar jag lite variation och varför yvas över det förväntade när man kan få något som kan överraska?
Närmare en och en halvtimme melodiskt tungmalande är starkt och mest gläds jag över det faktum att Death Metal och hårdare musik över lag har sin givna plats idag. Tänk om trötta hipsternördar på SVT’s och TV4’s redaktioner kunde lyfta fram den här musiken istället för mobilrappare från orten som hyllas trots texter om våld, knark och förnedring.
Betyg: 4/5
