I augusti släpptes blueslegendens trettionde album ”Ride”. Walter Trout har turnérat flitigt och under förra veckan hölls fem konserter i Sverige, bland annat i Stora Salen på Kulturkvarteret i Kristianstad. Trots en respektabel ålder på sjuttioett, så spelar och sjunger Trout fortfarande som en ung man.
Genom sin femtiotre år långa karriär har den amerikanske bluesartisten bland annat kompat giganter som John Lee Hooker, varit medlem i Canned Heat och John Mayall’s Bluesbreakers. Solokarriären startade 1989. Han tycks bara bli bättre och bättre med åren. Förra skivan ”Ordinary Madness” (2020) och det nya albumet ”Ride”, som släpptes för några månader sedan, är nog faktiskt hans bästa material.
Frontmannen och hans bandmedlemmar kom ut på scenen, några i publiken tjoade till och applåder följde. Musiken mjukstartade med flinka fingrar över gitarrsträngarna och strax därefter hälsades vi alla välkomna. Trout spelade sedan vidare på ett långt, livfullt solo, som var inledningen till ”I Can Tell”. Det var verkligen fascinerande att se honom spela. Kulturkvarteret i Kristianstad överraskade dessutom med en fantastisk akustik. Här kom musiken verkligen till sin rätt. Låtvalet pendlade mellan lugna, själfulla bitar och ösiga Bluesrocknummer. Walter Trouts gitarrspelande var hisnande fantastiskt. Hans solon var magiska. Walter spelade och sjöng med känsla och inlevelse.
Trummisen Michael Leasure har spelat med Trout sedan 2008 och har medverkat på nio av Walters plattor. Michael sågs prata och skoja med de andra på scenen, medan han skickligt frambringade en skön rytm. Snett framför honom gungade den duktiga, svenska basisten Johnny Griparic i takt. Han bor i USA, men är född i Jönköping. Johnny har spelat tillsammans med bland andra Carole King, Slash, Ace Frehley och sedan 2016 med legenden Walter Trout. Under den suveräna ”Wanna Dance” hördes sköna trummor och bas, samt ett fenomenalt gitarrspelande. Sångaren sjöng rivigt rockigt, raspigt och livfullt. Det är inte bara texter som framförs, utan han verkar mena vartenda ord. Den här mannen tänker på vad han sjunger och betonar därefter. Till den här kraftfulla låten, där man nästan tappade andan för att det var så otroligt bra, kom hela publiken igång ordentligt. Under kvällen spelade bluesgitarristen emellanåt så att strängarna tycktes glöda. Redan efter nyss nämnda bit, som framfördes i början av showen, skrattade Walter till när plektrumet var förstört och sa: ”Det ser ut som om det har brunnit.”
Ett underbart gitarrspelande hörde vi många gånger, bland annat i ”Waiting For The Dawn”. Klara, skarpa toner grep tag inuti lyssnarna. Trout levererade ömsom försiktiga, vibrerande noter och ömsom en stor våg av ljud. Ibland gled han hastigt med ena handen nedför gitarrhalsen och tycktes krama ur det sista av en melodi eller ett solo. Vi imponerades även av hans fina, rena sångröst. Hälften av låtarna var hämtade från nya skivan ”Ride”. Det blev Rock’n’Roll med en skön, positiv rytm i titellåten, som även innehöll ett sprudlande gitarrsolo och atmosfäriska keyboardtoner. Under ”Ghosts” blev det ett ordentligt tunggung och publiken klappade i takt. Särskilt frontmannens spelande svängde fantastiskt härligt.
Bob Fridzema är en väldigt talangfull keyboardist och imponerade med ett solo. Det blev sedan en liten jamsession mellan honom och Walter på sång. Trout fick sin gitarr att ge ifrån sig ett runt, klart ljud och under ”I Worry Too Much” tittade vi beundrande på hans snabba fingerfärdighet. Trummor och bas höll ibland en långsam men kraftfull rytm, som pulserade genom lokalen och alla åskådare. Emellanåt fanns en extra man på scenen. Det var den duktige Andrew Elt, som förutom att vara turnéledare, även spelade rytmgitarr och tog över mikrofonen ett par gånger.
Trots enbart sittplatser slutade det med att hela publiken stod upp. Walter Trout och hans band lämnade scenen, men under publikens jubel och applåder återvände de för ett extranummer. En Bluesrocklåt levererades med fullt ös. Det blev en ordentlig action på scenen, som fick adrenalinet att rusa runt i varenda en i den stora salen. Det var bland annat raska fingrar över keyboardtangenterna och en enorm energi från alla musiker.
Det blev en kväll fylld av Blues och Rock’n’Roll. Här fanns också ett bra samspel mellan alla på scenen. Det svängde på ett rullande sätt, tack vare ett gäng duktiga musiker och framförallt Walter Trout själv. Konserten var obeskrivbart fantastisk.
