ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: Michael Monroe – Clarion Hotel, Örebro 2024-03-03

Clarion Hotels hotellbar en söndagskväll i Örebro är kanske långt ifrån en klassisk konsertlokal man kan komma. Den dova belysningen och det lugna sorlet blandas med klirr från tallrikar och bestick från restaurangdelen. Endast den lilla scenen, bestyckad med två akustiska gitarrer, intryckt i hörnet skvallrar om att lokalen används till något annat än att stilla affärsresenärers hunger och inramningen talar för att det är dags för någon svettig trubadur att dra fram en halvdassig cover på ”Proud Mary”.

Istället, likt en katt bland hermelinerna, kliver en pinnsmal åldrad man, iförd sammetskavaj med röda rosor och med platinablont hår,  upp på scenen. Han tittar ut över publiken bakom sina solglasögon och yttrar orden ”I’m Michael fuckin’ Monroe, and this is Rick Jones” innan han sparkar igång en av 90-talets allra bästa låtar i Demolition 23s ”Hammersmith Palais”.

Mannen är såklart ingen mindre än den finska legendaren Michael Monroe, med ett förflutet som frontman i Hanoi Rocks, Demolition 23, och med en egen solokarriär som spänner över 30 år. Tillsammans med solobandskollegan Rich Jones är han just nu ute på en akustisk Sverige-turné som förutom Örebro också landar i bland annat Sundsvall och Stockholm. Den som sett Michael Monroe med sitt soloband vet att hans liveshower för honom själv inte går att likna vid något annat än ett svettigt punkrock-aerobicspass. Därför är det nästan lite surrealistiskt att se honom i en sån här avskalad och nedtonad (hur mycket nu Michael kan tona ner sig) version. Men det är också det som gör att det funkar.

För i låtar som ”Under The Northern Lights”, ”All You Need”, “Last Train To Tokyo” och kvällens bästa låt, Demolition 23 låten ”You Crucified Me” visar Michael att han, förutom att vara en självklar rockstjärna, också är en riktigt bra låtskrivare. Rösten är också, hans 60 år till trots, minst lika bra som den någonsin varit, vilket blir lite extra tydligt i till exempel Hanoi Rocks låten ”Don’t You Ever Leave Me” och Johnny Thunders covern ”You Can’t Put Your Arms Around A Memory”. Rich Jones lugna och ödmjuka framtoning fungerar också som en bra motpol mot Michael flamboyanta uttryck, och mellansnacken som bland annat bjuder på anekdoter om Dee Dee Ramone, Glenn Danzig och misslyckade inspirationsresor till Marocko är riktigt roliga.

Det enda som jag saknar under kvällens avskalade tillställning är att Michael hade vågat gräva lite djupare i sin låtskatt och tagit ut svängarna lite mer. För även om ”You Crucified Me” inte precis tillhör hans mest spelade låtar så finns de nog få tillfällen som hade varit lika bra som detta att verkligen bjuda fansen på något extra, istället för att till exempel spela den något trötta New York Dolls covern ”Medicine Man”. Avslutningen med ”Café Avenue” och grymma örhänget från Demolition-tiden ”Deadtime Stories” är dock riktigt stark. Sista låten ”Up Around The Bend”, där Michael som redan innan bytt hatt tre gånger hoppar upp på restaurangborden, visar att han, det avskalade till trots, fortfarande är en av rockens mest flamboyanta och energistinna frontmän.

Betyg: 4/5
Bäst: ”You Crucified Me”

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER