För att vara ett relativt nyetablerat band så har norrmännen i Bokassa lyckats dra till sig en hel del uppmärksamhet. Crimson Riders är bandets andra album sedan debuten 2017. Ändå är Bokassa ett av banden som ska öppna för Metallica på utvalda platser under deras Europaturné. Bokassa har själva utnämnt sig för att vara ett band som lirar stonerpunk och dessa var de två anledningarna till att jag fick upp ögonen för bandet och höll koll på när album nummer två skulle bli tillgängligt. Jag menar, stonerpunk, hur kan det tänkas låta? Albumomslaget ser inte mindre spännande ut det heller.
Likt debutalbumet Divide & Conquer så innehåller Crimson Riders nio spår, samtliga av varierande längder. Somliga spår klockar in på två minuter medan andra håller på i längre än sex minuter, och allt däremellan. Detta ”allt” är ändå en otillfredsställande mängd kan jag tycka – det händer ju så mycket spännande på de! Det känns som plattan knappt kommit igång förrän det hela är över. Kortare album i all ära – för varför gör vi oss mödan att följa ett band om inte för att vi lämnats hungriga efter mer? – men kom igen. Två av nio låtar på albumet är ändå två minuter långa, varav det ena är ett av de mer kittlande spåren på plattan. Det känns lite snopet.
Så där – nu är jag klar med att låta som en surkärring! Det finns ju så mycket mer att nämna, och det kommer att gå om intet om jag håller fast vid det här.
Crimson Riders inleder med spåret Brologue, ett underligt val av förstaspår då jag inte tycker att det lyckas sätta tonen för vad resten av albumet har att erbjuda. Öronen möts av ett spöklikt pianospel till tung, nästan doom-osande bakgrund. Melodin är en loopande slinga som pågår ett par rundor. Enkelt men effektivt.
Efter det följer Charmed and Extremely Treacherous. Här förstår jag punkdelen I stoner punk-benämningen när sångaren sätter igång. Jag lyssnar vidare och fastnar lite extra för trummorna som känns mitt i prick för varje slag och är det som sticker ut lite extra. Ett extra intressant trumfill går att hitta i titelspåret Crimson Riders. Gitarrerna ömsom följer trummorna, ömsom går sina egna vägar. Förbaskat bra åter dem också. Synd bara att det, återigen, är ett så kort spår. Crimson Riders känns för övrigt som den experimentella i samlingen. Musikerna låter ändå extremt tighta i varje låt och musiken överlag har en härligt vibrerande moshpit-känsla över sig. Den känslan förstärks ytterligare i ölhyllningen Captain Cold One. Plattans bästa låt vågar jag påstå, och inte enbart för att jag dricker öl.
Om du vill ha en episk utekväll i musikform – sök ej mer. Din dos av trash, punk, spelglädje och allt däremellan hittar du i Crimson Riders. Och precis när du tror att du listat ut mönstret lär du lägga märke till de mer otippade inslagen, som saxofonen i Vultures och de flippade låttitlarna som ligger i slumpmässig ordning. Att det dessutom är skickliga musiker vi har att göra med går inte förbi obemärkt. Det krävs en hel del skicklighet för att lyckas med något så här välbalanserat. Crimson Riders är helt klart bland det mest intressanta jag har hört i år.
