Band: Threshold
Titel: March Of Progress
Genre: Progressiv Metal/Rock
Skivbolag: Nuclear Blast rec.
Releasedatum: 2012-08-24
Betyg: 9.5/10
Kanske var det många med med mig i Augusti 2011 som gav upp hoppet om en ytterligare skiva när beskedet kom att Andrew “Mac” Mcdermott avlidit till följd av njursvikt.
“Mac” hade en unik, speciell och mycket älskad röst och för många var hans röst synonym med Thresholds musik.
Men ack så fel vi hade.
24 Augusti släpptes ett nytt album med en nygammal sångare vid namn Damian Wilson som även sjöng på bandets två första album.
Bandet har varit aktivt sedan slutet av åttiotalet och har avverkat 9 studioalbum om man inkluderar “March Of Progress”, så vad erbjuds efter en fem år lång väntan sedan sista släppet av detta brittiska band?
Det måste upplevas, det är nära på omöjligt att ge en rättvis bild i ord av det som ljuder ur högtalarna men jag ska göra ett försök.
Vissa säger att man vill ha det bästa av världar och det är vad vi hör, i alla fall det bästa av de musikaliska världar som Threshold ingår i, det är imponerande att ett band som hållit på i över 20 år kan fortsätta leverera så inspirerad och kvalitativ musik efter alla dessa år, det är det inte många som lyckas med.
En självklar fråga är hur Damian Wilson skulle kunna ersätta “Mac” vid mikrofonen och svaret blir, alldeles utmärkt, Damian sjunger kanske bättre än någonsin och med en sån inlevelse och känsla att det inte går att undgå att bli berörd.
Musiken är precis likadan, med ett tydligt fokus på melodier så lyckas bandet att uppsluka en totalt i de över 70 minuter musik vi bjuds på.
Att känna att man vill höra mer när man lyssnat så pass länge är en ganska unik känsla. Jag har lyssnat om och om igen och hittar alltid nya delar och passager som blir mina favoriter just för den lyssningen och albumet har dessutom inte lyckats trötta ut mig än på en enda punkt.
Musiken är organisk med en kristallklar produktion, melodierna är tilltalande och stämningsfulla och det tillsammans blir det en fantastisk mix, det olika stämningarna och känslorna varieras på ett smakfullt sätt och kompletteras av avvägda tempo ändringar.
Sammantaget så känns skivan ganska mörk men inte utan ljusglimtar i både text och musik, vi bjuds på både kortare och rakare låtar med enkel uppbyggnad, andra är mycket mer komplexa och längre men aldrig utan brist på melodi, riktigt tunga gitarr baserade partier avlöses av gitarrplock i världsklass, låtarna byter ständigt skepnad och stämning på ett sätt som griper tag i en.
20 år tillsammans med liknande sättning märks i samspelet, alla får sin plats och ser till att det totalt sätt blir en perfekt slutresultat.
Ashes som startar albumet är första singeln och är en rak och melodisk typisk singel låt, ett alldeles utmärkt val av singel med en enkel låtuppbyggnad. Singelversionen saknar dock ett instrumentalt parti med underbart solo, så album versionen rekommenderas.
Därefter bjuds vi på det ena underbara spåret efter det andra till den över 10 minuter fantastiska låten The Rubicon avslutar detta Threshold kapitel denna gång, men för dem som inte fått nog så innehåller den limiterade utgåvan ett över 6 minuters bonus spår vid namn “Divinity” som man inte ska vara utan.
Det är sällan ett album lämnar så mycket avtryck efter sig, album brukar ha en tendens att blekna med tiden men denna kommer finnas med under en lång tid och jag har svårt att se att detta inte skulle bli årets album inom sin genre.
Varför denna skiva inte får full pott beror på att jag (trots 70 min) inte blev mätt, jag vill ha mer, kanske kan jag inte bli mätt när jag hör så genomarbetad och känsloladdad musik eller så är jag bortskämd men oavsett så kommer detta album hamna på min topp 3 detta år.
Karl Groom och company ha en stor eloge för sitt gedigna arbete med detta album och trots denna “hyllnings” recension tycker jag inte att jag överdrivit.
Dags att trycka på repeat och åter få uppleva ett dagsfärskt mästerverk.
Bästa låt: The Rubicon
{youtube}UfkyRlL06hM{/youtube}
