Kanadensiska Borealis släppte sin debutplatta World of Silence 2008 och har nu hunnit fram till platta nummer fem (om man räknar med förra årets nyinspelninge av debuten) i karriären. Jag är tämligen säker på att de har flugit under radarn för de flesta hittills vilket är tråkigt då de är ett mycket kompetent band. De spelar power metal med progressiva inslag och det första band jag kommer på att jämföra dem med är Evergrey. Det förstärks ytterligare av att jag tycker sångaren Matt Marinelli bitvis påminner en del om Tom Englund. Jag kan även höra en del sentida Symphony X samt Nocturnal Rites i musiken på nya skivan The Offering.
The Offering är en väldigt jämn, välspelad och välproducerad historia där egentligen ingen låt faller utanför ramen. Endast två låtar är mindre bra och det är dels den akustiska balladen The Devil’s Hand som dock inte är dålig. Sedan är det den instrumentala låten The Path. Jag har som regel väldigt svårt för instrumentala låtar och The Path är inget undantag. Den är inte dålig men ger mig absolut inget utbyte alls mer än att jag vill att nästa låt ska börja. Till höjdpunkterna hör enligt mig titellåten samt den bitvis riktigt tunga River. Det är överlag bäst när bandet plockar fram den lite tyngre sidan som i redan nämnda River och Into the Light. Den i mitt tycke bästa låten får man vänta på till näst sist på skivan. Där hittar vi Forever Lost som har den mest smittsamma refrängen av samtliga låtar på skivan.
Med en längd på dryga timmen hade plattan mått bra av ett par låtar mindre men den landar på en stabil trea i betyg. Borealis är ett band jag kommer att fortsätta följa och jag skulle gärna se dem på en scen på någon svensk sommarfestival.
[yasr_overall_rating]
Band: Borealis
Titel: The Offering
Genre: Progressiv Power Metal
Skivbolag: AFM Records
Releasedatum: 2018-03-23
Bästa låtar: Into the Light, Forever Lost
Betyg: 3/5
