Pete Flesh, eller Peter Karlsson, som han egentligen heter, är en Strängnäsbo med förflutet i kultband som Maze of Torment och Deceiver. Efter hand bildade han enmansbandet Flesh, där han trakterade samtliga instrument och sång, bortsett från trummor som sköttes av Magnus “Flingan” Flink, en gammal vapendragare från Deceiver.
2013 blev det namnbyte till The Pete Flesh Deathtrip, och lineupen bestod av Pete Flesh, med assistans av Micke Broberg på sång (Kolla upp fenomenala Born for Burning) och Andreas Jonsson på trummor. På Svartnad har trumpallen övertagits av Henrik Borg, som även bidragit med att ge produktionen en mer maffig, och samtidigt mer nyanserad ljudbild än på tidigare album. Med detta sagt vill jag framhålla att jag även föll för den mer primitiva ljudbilden på de tidigare albumen. Det är helt enkelt så att den nya produktionen var precis vad detta verk behövde för att ge den svarta dödstematiken i de suggestiva mörka kompositionerna rättvisa.
Det låter som att Pete Flesh mer och mer har närmat sig någon slags essens genom åren, bort från alla rastlösa utflykter i olika genrer, och tillbaks till någon slags ursprunglig och gedigen metal som inte nödvändigtvis måste genreklassiciferas, även om beteckningen Backened death doom används av Pete Flesh själv. Visst kan man dra paralleller till tidiga Tiamat, Paradise Lost, Celtic Frost, och framför allt Bathory, men det spelar mindre roll. Det här är väldigt självständigt. Nyskapande? Spelar mindre roll. Det är 100% dedikation.
Där Mortui Vivos Docent lät mer aggressiv låter Svartnad mer atmosfärisk och ångestriden. Mer mogen. Låtarna går ofta i makligt tempo, och får ta mer tid på sig att växa och blomma ut (om blommor nu kan nämnas i en recension av extrem metal). Redan när jag hör skivans inledande temposkiftande In Ruinam Iniquitas och dess andra spår Burial Shore inser jag att detta är något utöver det vanliga. Den ena kompositionen tycks mer fulländad än den andra, och jag får efter fem genomlyssningar nya favoriter. Det finns faktiskt inte ett enda svagt spår på hela plattan. Avslutande kompositionen Svartnad drar ner lyssnaren i ett hisnande, avgrundsdjupt mörker. Det är samtidigt makalöst vackert.
Jag undrar också vad som hänt med sången, för det har skett en rejäl utveckling. Pete Flesh har aldrig låtit så här känslosam och desperat tidigare. She Dwells Into the Dark, för att ta ett talande exempel, är så övertygande stark att jag vill återvända om och om igen, något som annars bara sker när jag lyssnar på enormt begåvade artister som Chuck Schuldiner och Quorthon.
Att skivan redan har hyllats av recensenter (framförallt utomlands) är inte konstigt. Det här är precis den platta metalscenen behöver idag. The Pete Flesh Deathtrip är så långt bort från tröttsamma posörlater, köttig pro tools nu metal, kastrerad kukrock och genomtänkt hipsterblack metal man kan komma. Det är inte omöjligt att denna platta kommer att betraktas som en klassiker framöver. Det förtjänar den.
[wp-review id=”28187″]
