Många förknippar fortfarande Bostonkvartetten Extreme med ”More Than Words”. Den akustiska smörballaden blev en global monsterhit våren ’91 och låg väldigt rätt i tiden då ”Unplugged” hade blivit ett begrepp på var mans tunga.
Konceptet där artister gjorde mer eller mindre akustiska spelningar på MTV tände nya stjärnor och blåste nytt liv i exempelvis Neil Youngs och Eric Claptons karriärer.
Tyvärr lyckades Extreme aldrig följa upp succén. Etiketten ”balladband” klistrades orättvist fast på bandet, trots att deras då aktuella andra album ”Pornograffitti” (1990) i övrigt var sprängfull med högkvalitativ och melodiös, funkinfluerad hårdrock. Kollegorna Mr Big och Tesla, som ungefär samtidigt hade hits med inställsamma och urpluggade ballader, gick samma öde till mötes.
Efter några mindre framgångsrika album gick Extreme skilda vägar 1996. Sångaren Gary Cherone blev kortvarig frontman i Van Halen under det sena nittiotalet och gitarrvirtuosen Nuno Bettencourt släppte solomaterial, proddade Dweezil Zappa, gästade Steel Panther samt spelade i R’n’B drottningen Rihannas liveband.
”Six” är ett betydligt roligare album att lyssna på än Extreme’s senaste studiogiv ”Saudades De Rock” (2008). Det känns som att bandet via de under våren släppta låtarna ”Rise”, ”Banshee” och ”#Rebel” vill betona och vidmakthålla att de minsann, trots musikaliska utsvävningar och flörtande med olika genrer, har hårdrocken som grund. I dessa spår låter bandet de mörka elaka riffen och de lekfulla och tekniskt briljanta gitarrsolona tala sitt tydliga språk. Det är gott så och har betalat sig väl då Extreme med all rätt har kunnat åtnjuta mycket beröm, uppskattning och respekt för dessa grymma spår från idoler och kollegor som Brian May (Queen) samt kritiker och fans.
Nu vet vi att Extreme inte är någon ”one trick pony”. Förutom bandets mer uppenbara hjältar Queen, Van Halen och Aerosmith hörs också influenser från vitt skilda håll. Akustiska ”Hurricane” bär spår från både Beatleslåten ”Blackbird” och mer allmänt från Simon & Garfunkel. ”The Mask” är i mina öron en kul hybrid mellan Marilyn Mansons ”The Beautiful People” och ZZ Top’s skäggiga Texasboogie och ”Thicker Than Blood” blandar elektroniska ljud med tunga gitarrer och ett melodispråk som kan tilltala såväl hårdrockare som fans av exempelvis Rihanna eller Justin Timberlake. Här finns till och med ett, kanske dock lite mindre lyckat, reggae experiment i solskensbagatellen ”Beautiful Girls”.
Självklart har Extreme inte glömt sin mer finstämda sida. Bevis på det får vi här i ”Other Side Of The Rainbow” samt i semi-balladen ”Small Town Beautiful”. Två rätt trista spår, men där Gary och Nuno likväl åter visar vilka mästerliga sångare de är då de båda briljerar i vackra stämmor.
I mina öron är Extreme störst, bäst och vackrast när de rockar som mest och när vi lägger till mörkt suggestiva Depeche Mode inspirerade ”X-Out” till ovan angivna spår får vi ett album som känns inspirerat, lekfullt och omväxlande. ”Six” når inte samma makalösa klass som milstolpen ”Pornograffitti” men är tveklöst gruppens bästa sedan ”III Sides To Every Story” (1992). Fullsmockad av bländande gitarrspel signerat en av vår tids absolut främsta gitarrister, Nuno Bettencourt, och med mästersångaren Gary Cherone som låter precis lika vital och fantastisk som alltid. Det lyfter vi på hatten för!
Band: Extreme
Titel: Six
Genre: Hårdrock mm
Skivbolag: EarMusic
Releasedatum: 9/6
Bästa spår: Rise, The Mask, Banshee, Thicker Than Blood, Hurricane, X-Out, #Rebel
Betyg: 3,5/5
