Nya svenska band inom melodiös hårdrock och AOR dyker upp som diaboliska flugsvampar ur myllan. Mångt och mycket av denna flora är stöpt i ungefär samma mall, typ en musikalisk benchmarking.
Då är det extra intressant när ett sådant band experimenterar lite, eller försöker implementera inslag i sin musik som särskiljer dem från den stora massan. Det är en strategi som dels sopar rent framför dem själva, dels som genren i sig.
Det behöver inte alls betyda att man uppfinner hjulen på nytt, utan snarare att man som band vågar vidga sina vyer lite mer. Ett band som testade på fler musikperspektiv var Seventh Crystal på sitt debutalbum Delirium (2021). Envåldshärskaren Kristian Fyrh är en stor anhängare av Max Martin.
Enligt honom själv brygger han sina skapelser med pop som grund. Med denna inställning till sitt musikskapandeförfogande så är hälften redan vunnet. Då har man som individ kommit till insikt att det är okej att leka med flera genrer, än den som man oftast fastnar i.
I och med det öppnas en Pandoras box av möjligheter. Insikten innebär att man kommer till en platå där frasen ”när begränsningen inte har några begränsningar” visar sig på en klarblå himmel. Det i sig öppnar upp för en full konstnärlig musikalisk frihet, och trollar bort molnen från ”så här bör du göra mentaliteten”.
Jag gillar också Kristians Fyrhs sång. För mig känns den som en skolad popröst med potential att bli en adekvat rockröst också. Som sagt, om den blir aningen kraftfullare och ännu mera synkad till helheten så botoxas musiken upp ytterligare ett snäpp, vilket är ett måste om man ska slåss mot de riktigt stora drakarna.
Hur bra är nu uppföljaren till det starka debutalbumet? Jo då det är arenarock i den högre skolan tillika episk tung AOR. Ärligt, det tog ett antal lyssningar, för mig att komma till den fasen på grund utav att albumet är en riktigt groover.
Plattan består av 10 sofistikerade pianobaserade AOR-konstruktioner. Den låt med mest hitpotential är utan tvekan “My own way“. Det alstret är det jag vurmar mest för.
“Hollow” skuggar den pärlan, medans “Million times” och “Imperfection” sällar sig till de svagare. Men som sagt, detta album innehåller inga fillers, utan bara bättre och lite sämre låtar.
Bandet hänger sig också åt att mejsla fram små musikaliska meze, det vill säga, varje låt är som ett oskrivet äventyr, där den melodiska rocken fungerar som en medelstor gul lök. Seventh Crystal har inte kört på devisen “bocka av AOR-checklistan” utan “ju mer desto maffigare“.
I denna lökgryta hör jag subtila ekon av Toto. men också lite Degreed och Creye, samtidigt som Seventh Crystal uppviglar fram en egen identitet.
Trummisen Anton Roos behagliga driv i instrumentet tillför musiken det där lilla extra ingrediensen, den som man inte förväntade sig.
Produktionslandskapet är inte för bevuxet, inte för kargt, utan precis sådär rakbladsvasst lagom som det anstår musiken.
Innehållet är intelligent konstruerad samtidigt som texterna inte är klyschiga. Att skivomslaget också är estetiskt tilltalande är ju bara en ren bonus.
Precis som recensionen i Sweden Rock Magazine kan jag bara instämma i att “ett likartat mellantempo” är en av få akilleshälar; något måste man väl klanka ner på? Jag skulle väl också kunna addera avsaknaden av ännu giftigare refränger.
Välkomna till den svenska melodiska hårdrockseliten Seventh Crystal!
Band: Seventh Crystal
Titel: Wonderland
Genre: Melodic rock/AOR
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 10 mars 2023
Bästa spår: My own way, Hollow, Wonderland
Betyg: 4.5/5
