ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Gathering of Kings – Enigmatic

Gathering of Kings, Sveriges svar på Phenomena eller Avantasia visade sin omvärld vad essensen av AOR-kvalitet bestod av.

Det upplagda smörgåsbordet levererade diktatoriskt refrängstarka anthems som var smärtsamt smittsamma. Den mest vulkaniska av dem alla var en av 2019 års bästa låtar, “Forever and a day“.


Att mina husgudar Bee Gees fick ett inträde i AOR-världen via Carola covern “The Runaway” visade bara på ypperlig smak. Det visade dels på att bandet i sig levererade en fantastisk version, dels att Bee Gees är kungar i sitt egna kungarike. En riktigt bra låt är helt enkelt en riktigt bra låt, helt oberoende av genre.

GOK omstrukturerades inför deras andra album som kom ut året därpå. Ut med Björn Strid, Jens Westin, Chris Laney, Michael Sweet, Stefan Helleblad, Erik Mårtensson och Nalle Påhlsson (dock med på två låtar) gått, in med Jonny Lindkvist från Nocturnal Rites.

Devalveringen av musikerskaran innebar färre kockar, något som i mina öron höjde standarden på helheten, vilket i sig är en bedrift i den högre skolan, utifrån hur bra debutalbumet var.

Discoverys mest kontaminerade meloditräffsäkerheter var Foreignerdoftande ”Highway to paradise”, dutti duttiga ”From a whisper to a scream”, “Riders of the light”, “Heaven on the run” samt lite otippat “Final hour“.

Två år senare är tiden mogen för konstellationens tredje album. Inför den har följande skett:

Musiker på Gatherings of kings album är: Jonny Lindkvist (sång), Rick Altzi (sång), Apollo Papathanasio (sång), Tobias Jansson (sång), Alexander Frisborg (sång, textförfattare), Victor Olsson (gitarr, låtskrivare, textförfattare), Magnus Mild (gitarr), Mikael Planefeldt (bas), Joel Selsfors (keyboards), Jonas Källsbäck (trummor) och Efraim Larsson (trummor).

Victor Olsson står som sagt återigen för både text och musik precis som på första plattan. Alexander Frisborg fungerar som hans textvapendragare medan Thomas Plec Johansson återigen kan lägga ett djävulskt bra produktionslandskap till handlingarna, med hjälp av en mixande Victor Olsson.

Att Victor Olsson inte är inavlad i genren och precis som Magnus Karlsson blivit tvungen att lyssna in sig på gubbrocken, har duon funnit en glitch i själva låtskrivandet.

Precis som i Magnus fall något oerhört positivt för kreativiteten, då de skapar sin egna verklighet, istället för att lägga sitt fokus på retro, det vill säga hur något bör låta. Ekivokt, utan för den delen falla ut och utmynna i  någon form av Radiohead experimentlusta.

Gathering of Kings - Enigmatic 1
Foto: Effie Trikili

Efter en (onödig) instrumental inledning så dundrar singeln “Vagabond rise (Jonny Lindqvist)” ut. Vill man ha en bruksanvisning hur riktigt bra AOR och melodiös hårdrock skapas så är det bara att lyssna på denna bedårande skapelse. Ett musikaliskt uppåttjack som dels är lättuggad, dels beroendeframkallande.

Det som sedan följer är “Here be dragons (Alexander Frisborg)“. Detta är albumets tyngsta spår, parallellt en av höjdpunkterna. Diaboliska rakbladsvassa gitarrer synkas med dutt-duttiga keyboards på ett nästintill perfektionistiskt sätt.

Efterkommande “Firefly (Apollo Papathanasio” är uppviglande maffig. Även denna skapelse kan räknas in bland the mest top notchiga på Enigmatic. Jag får lite subtila  Magnum-vibbar (Vigilante) utav den klockrena refrängen i kombination med Yngwie Malmsteen, epoken då Göran Edman innehade vokalistrodret. Att de dessutom “halvlånat” synthjuden från världens bästa AOR-skapelse, Journeys “Separate ways” gör inte saken sämre.

På femte låten så inleds konstruktion med lite Nordmaninfluenser. “How  the mighty have fallen (Rick Altzi)” folkmusikstroferna förbyts därefter i såväl tyngd som Rainbowstick. Riktigt djäkla snyggt helt enkelt! Rick Altzi sjunger dessutom lungorna ur sig, på ett positivt sätt.

Efterkommande alster “A rainbow and a star (Jonny Lindqvist)” är albumets första och enda ballad  Detta är näsdukssnyfteri på en hög nivå, dock så klår den inte upp deras bästa fullblodsballad “Passing rain” från debutplattan.

The prophecy (Tobias Jansson)” får min kvalitetsradar att stå i givakt. Det börjar låta tjatigt, men även denna låt är motsatsen till själlös och steril. Ett skönt driv tillsammans med en självsäker refräng visar återigen vägen till ett gediget musikhantverk.

I “Feed you my lov(Jonny Lindqvist)” fortsätter Gathering of the kings att leverera  högoktaig melodiös hårdrock. Till sin hjälp har de One more time, det vill säga Benny Andersson  (ABBA) son Peter Grönwall, Maria Råsdten och Nanne Grönwall, hon med underbara låtar som “Håll om mig”, “Avundsjuk” och “Svarta änkan“. Vill man man vara riktigt långsökt så upplever jag ABBA-vibbar i refrängen, men det är nog mer placebo än ren musikvetenskap.

På Clone troppers (Apollo Papathanasio)” så återfinns alla ingredienser man vill ha med i sin melodiösa hårdrock. Jag har alltid varit svag för Apollos vokalisthärdsmältor. Han medverkade på fyra album av ett av mina allra största favoritband, Firewind. Han höjde den genialiska musiken till ännu högre höjder, precis som han gör på de låtar han tilldelats på Enigmatic.

I efterföljande så fyller vi på pluskontot med “Long kiss goodnight (Rick Altzi)“. Denna blytunga kreation passar Altzi som handen i handsken och bär iväg till ett melodiöst hårdrock-spa! Hans raspiga stämma utkristalliserar sig till av metalrockvärldens mest effektfulla tillika underskattade.

Lika blytung är inte låten efter, “New life (Tobias Jansson)“. Den konstruktionen lägger vi in på intetsägandekontot, eller som vi säger i Sverige, den är lagom. Trots att jag är en AOR-kille uti fingerspetsarna så är denna AOR-befruktelse sämst hittills av det som hittills uppenbarat sig på albumet.

Lionheart (Alexander Frisborg)” serverar oss lyssnare ytterligare en dos AOR. En maffig inlednings förbyts i en ganska standardmässig refräng Det är absolut inte dåligt, men inte heller uppseendeväckande, så den läggs helt sonika på minuskontot.

Albumet knyts ihop med  bonusspåret, den keyboarddominerande “Fool’s cabaret (Tobias Jansson, Apollo Papathanasio)“. Denna välansade sak kasseras till de två tidigare “New” life” och “Lionheart“, välgjord men lite “sömnig”.

Jag får en stark känslan av blandband utifrån de olika sångarnas insatser och variation på låtarna. Det skulle verkligen kunna vara en golgata i dess raka motsats där ett splittrat intryck vanligtvis är kontentan. Istället genomsyras hela materialet av ett homogent intryck som utmynnar i en melodisk dramaturgi.

Kombinationen av vokalisterna Alexander Frisborg, Tobias Jansson, Apollo Papathanasio och Rick Altzi skapar synergieffekter som är a match made in heaven x 4. Ungefär som fotbollslandslaget med Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Anthony Elanga och Emil Forsberg i toppform – samtidigt.

Trots att AOR spätts ut med mer melodisk hårdrock så är det fortfarande pompöst med ruskigt genomarbetade melodier. Addera sedan sångprestationer i världsklass, duktiga musiker, adekvat produktion och såklart helt magiska refränger. Alla AOR-fans vill ju åt dessa beståndsdelar, och Engimatic gör absolut ingen besviken.

Dessutom är de crunchiga gitarrerna ytterst effektiva i att skapa mer tyngd än på de två tidigare albumen, en faktor som gör att att man inte skapar kaka på kaka, utan vill följa med gruppen på deras fjärde äventyr…utan att veta vilka som följer med på roadtrippen.

Jag är barnsligt förtjust i Markus Vespers ögongodis till GOK:s alla tre konvolut. Gillar man att visa upp sina CD, eller vinyl på någon av sina väggar så är odyssétrippeln en orgie i estetik. Förutom det rent konstnärliga så harmoniserar de starka färgerna med varandra på de olika albumen, typ en treenighet, exkluderad Skaparen, Sonen och Anden.

“The devil is in the details“, så att avfärda detta som aningen obetydligt är att att inte förstå helheten. Markus förgyller konceptet lika mycket som Rodney Matthews gör med sin art till bland annat Magnum, Asia och Praying Mantis.

Är Enigmatic bättre än First mission eller Discovery? Nu börjar det bli knivigt, men ändå inte. Hade man skippat de lite “mjukare” “New life” , Lionheart” och Fool’s cabaret så hade albumet klockat in på nio låtar tillika en 5+ i betyg. Nu får grabbarna istället nöja sig med ett något lägre betyg. I mitt tycke så lägger sig deras tredje album mellan First Mission och Discovery.

Jag recenserade tidigare Rick Altzis debutalbum (4 av 5). På den återfanns “Point of no return”, “Crash and fall“,  “Run to you“, “Strangers in the real world” och “Final warning“.  Melodiska käftsmällar som sedan dess vuxit sig ännu starkare. Självklart vimlar det av den varan på Gatherings  of kings tredje album, men ändå inte lika käftsmälliga och det är väl något jag saknar, mer av det käftsmälliga.

Sist men inte minst så måste Victor Olsson tokhyllas utifrån att vuxit ut till en av Sveriges bästa låtskrivare i genren. Här pratar vi om namn som Björn stridh (The Night flight orchestra), Anders Wikström (Treat) och Erik Mårtensson (Eclipse), för att nämna några få.

Saffires två senaste album har varit helt magnifika, precis som de tre Gathering of kings utgivningarna. “Whats in the water in Sweden?“, en bra fråga, svaret blir nog mycket radioaktivitet och helt avsaknad av mellanmjölk. I vilket fall som helst är detta manna från himlen om man älskar sin melodiösa hårdrock/AOR!

Putin i all “medieära”, men den stora frågan framöver är, vilken färg kommer Gathering of kings fjärde alster präglas av?

Band: Gatherings of kings
Titel: Enigmatic
Genre: AOR/Melodic hardrock
SkivbolagRN receords
Releasedatum: 29/7 2022
Bästa spår: Vagabond rise, Here be dragons, Firefly,
Betyg: 4 ½ av 5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FÖRRA MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Fel: Vy 01024a207i kanske inte finns
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter