ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

The Night Flight Orchestra – Aeromantic II

261 Shares

Recension, hyllning eller vänskapskorruption? Är det helt förbjudet att ligga med någon i bandet för att kunna dela ut superlativ i överflöd utan att dyka upp som huvudperson i Uppdrag granskning? Det är ju lite ödets ironi att The Night Flight Orchestra medlemmar kommer från growlkulturer som Soilwork och Arch Enemy, ska stå för konststycket att gå i bräschen för a.o-r-genrens framtid globalt. The Night Flight Orchestras musik är gudskelov helt befriad från vrålapeskrik.

Gruppens första platta Internal affair (2002) lämnade mig tämligen oberörd. I mina öron var det ganska intetsägande 70 -tals retrorock. 2015 släpptes Skyline Whispers, ett album som  serverade sina lyssnare mindre retro, men desto mer melodiska melodier. Dock inget band som jag i min vildaste fantasi hade kunnat förutspå det som jag vet nu.


Fyra år senare kom plattan som fick med mig på  tåget: Amber Galactic. Fokus hade flyttats från skitigt till polerat, från  rivig rock till… 70 – tals a.o.r. De låtar som jag gillade allra bäst var: blytunga ”Midnight flyer”, ”Gemini”, ”Jennie”, ”Dominoe”, ”Josephine”, “Space whisperer”, ”Something mysterious” och ”Saturn in velvet”Mick Jaggers ”Just another night” från She´s the boss 1985, lyfte de till också till högre höjder helt enkelt.

Bara ett år efteråt så landade albumet Sometimes the world ain´t enough. Ett alster som osade 80-tals soundtrack lång väg. Soundet hade finkalibrerats mer mot pomp – a.o.r, en genre jag för övrigt dyrkar. Att välja favoritlåtar från albumet var en knepig historia då spännvidden på materialet kändes genant varierat.  “This time“, ”Sometimes the world ain´t enough”, ”Lovers in the rain”, ”Can´t be that bad” och ”Barcelona”  var de som stack ut mest och bäst.

Varför är det så lätt för vissa men betydligt knepigare för andra grupper att skapa låtar som förgyller öronsnäckorna? Trots att det vimlar av a.o.r. grupper är det få som lyckas med att inte reproducera sig för mycket, förnya sig… men inte för mycket, men framförallt skapa helhetsmagi i sina låtar. 2020, två år efter förra mästerverket släpptes Aeromantic. Gruppen vräkte in discorytmer, och ännu mera pomp – a.o.r, parallellt som refrängerna var ännu fetare och produktionen top-notchare.

Att man adderat inspiration från ABBA tydde bara på exceptionell god musiksmak. När bandet uppbringade obetalbar; pure pomp – a.o.r i “If tonight is our only chance” var måttet rågat på ett positivt sätt. Låten “Transmission” med sina smattrande Miami Vice synthmattor var också en  given topp-3, precis som pompiga  “Carmencita seven“. Sist men inte minst  “Dead of winter“, som var ytterligare ett bevis för hur effektfullt deras dramatiska a.o.r tedde sig, lite som Asia i sina bästa stunder.

Aeromatic II line up:
Björn Strid – Lead and Backing vocals
David Andersson – Guitars
Sharlee D’Angelo – Bass
Sebastian Forslund – Guitars, percussion
Jonas Källsbäck – Drums
John Manhattan Lönnmyr – Keyboards
Anna Brygård – Backing Vocals
AnnaMia Bonde – Backing Vocals

Landskronapågarnas sjätte album krafsar på dörrkarmen. Är det ens möjligt att toppa Aeromantic, utan att slå knut på vare sig kvaliteten eller återupprepandet? Inledande “Violent indigo” visade dock inte var  vitrinskåpet skulle stå. Visst, det är pompigt, det är ultrasnyggt, men ändå utrustad med en refräng som inte riktigt tränger igenom bruset. Bakom den så skuggar “Midnight marvelous”. Helt klart en uppryckning, utan för den dels skull överövertyga fullt ut.

Det skeendet uppstår på albumets tredje låt “How long”. Dyrkar man sitt Toto så lär man avguda detta. Häll över någon liter med lönnsirap made in Vietnam som vi döper till  “vinnar-mentalitets-stinn-musik” över Totoeskapismen, så är detta vad som kommer ut i andra änden. För mig är det dock på “Burn for me” som gåshuden utkristalliserar sig på riktigt. Korsar man Motownsväng med amerikansk radiorock i kombination med melodifingertoppskänsla från helvetet är det bara att abdikera. Alla pusselbitar är fernissade med bladguld innan det lagts klart något som borgar för musikalisk genialitet. I “Chardonnay nights” fortsätter bandet att leverera utomjordiskt sköna rytmer. Med ett “Eye of the tiger komp” skapar de, utan att sno för mycket, något som numera kan etiketteras som The Night Flight Orchestra musik det vill säga uppdaterat retro. Parallellt blir i alla fall jag typ glad över det som kommer ut ur högtalarna – det är helt klart toner att bli på gott humör av!

Det finns bara ett band som kan jämföras med TNFO. Vi behöver bara kika över axeln till vårt östra grannland för att finna dem. Förutom undernärda backhoppare, vodkaeufori, rallykamikazes , skelögda spjutkastare och  självmordsbenägna knivkastare har de Brother Firetribe. Deras gemensamma nämnare är: hitkänsla, en schizofren högsta lägsta nivå, uppdaterad retro, men framför allt att de deras musik associeras till en klarblå sommardagvistandes i bilen med stereon på allra  högsta volym. Skillnader mot många andra aor-band är att man i nästa sekund väljer att krocka den mot bergsväggen, medan man i TNFO/Brother Firetribe fall istället fortsätter till en hipp badstrand där man beställer en somrig drink och njuter av vinden som förgäves famlar efter hårvolymer från en svunnen tid. TNFO är ändå de som blandar mest och bäst, vilket gör att det inte är lika lätt att avfärda dem som fanbärare av AOR (gubbrock  dvs något negativt i alltför mångas ögon), utan snarare lika hippt och modernt som exempelvis The Struts och Halestorm.

Efterkommande “Change” ändrar musikskepnad, men utan att tappa greppet om kvalitetsstafettpinnen. Efterkommande “Amber through a window” däckar lyssnaren med lättsamt majestätisk radiorock. Jag kommer instinktivt att tänka på Dilbas G.R.A.V.T. underskattade platta Revolution från 2003 som hon skrev med  Per Aldeheim. Det är liksom samma karga ljudlandskap tillika refräng som breder ut sig. Det är ju sådana här låtar som man som musikälskare vill addera till sin melodisamling.

I will try” får jag vibbar av såväl Tears for fears som Mike and the Mechanics. Dessa förebilder går ju inte av för hackor precis. Det gör inte denna laidbackkonstruktion heller. Att den fungerar som en skön kontrast till det vi serverats tidigare förstärker helheten. Nionde låten har the döpt till “You belong to the night”. Även denna förklädda poppärla med rockinslag ändrar låtlandskapet totalt. Att variera sin musik för varierandets skull är inte alltid en framgångsfaktor. Men när varje musikstycke var för sig är små mästerverk i sig själva har man som artist eller grupp lyckats med det svåraste man kan utföra, nämligen att bibehålla en helhet fast med genant variation. Efterkommande “Zodiak” är definitivt inget undantag även om jag upplever den som aningen för tjatig.

Nästa låt “White jeans” avfyrar årets absolut snyggaste inledning. Asia-synthar och ett ultra tungt riff attackerar varenda sinne och muskel i kroppen. Att refrängen är i paritet med inledningen och melodin skapar är hörnbitar som i sin tur bildar synergieffekter till en topp-3 på albumet. Discoinfluerade “Moonlite skies” drar ner på distades gitarrer och tempo utan att tumma på kvaliteten. Albumet avrundas med bonusspåret “Reach out” ett alster som sällar sig till första låten genom att den är okej, men inte mera.

Såhär ska en slipsten dras! Att njutbart lyssna igenom ett album…utan att snabbspola är ett supergott betyg. 13 låtar brukar vara vara källan till att musiken känns som att det är 2-3 låtar för många, så är inte fallet här, snarare så att jag vill ha mera av samma vara. Det tyder dels på en exceptionell melodifingertoppskänsla i allt från genrestölder, coola arrangemang och förmågan att skriva hits,  dels allt är skrivet från hjärtat av kärleken till genren, något så smittsam att det tycks upphäva rutinens förrädiska fällor på en löjligt högsta lägsta nivå. Precis som i kollegorna i Proud tidigare i år väljer de att anamma ett black metal koncept: totalt balladfritt. För mig spelar det absolut ingen roll ifall de väljer att inkorporera en näsdukstingest eller inte.

Efter sex plattor är det lätt att säga att de funnit sin stil, men när det kommer till The Night Flight Orchestra hoppas jag faktiskt de inte gjort det eftersom då kommer förutsägbarheten in, och den är slugare än slugast, lite som Gollum eller Stefan Löfven. I deras genregryta upphävs gränserna mellan musikstilarna, utan att egentligen undergräva genren i sig, ett konststycke få i branschen lyckas balansera upp och komma undan med.

Bandets flirtande med 70-80-talet gör att de fungerar som en tidsmaskin genom sina glimten-i-ögat texter. Det är så bisarrt befriande att slippa de vanliga textklyschorna som tycks dominera såväl dåtid som nutid. Brusten eller spirande kärlek behöver inte genomsyra ett helt album. Det finns ju så otroligt många andra ämnen att skriva om, något som tur är TNFO tagit fasta på. Dessutom är deras texter embryon till skapandet av charmiga videos, lite som det faktiskt var på det “glada” 80-talet. Reach och Art of illusion är två andra svenska band som släppt plattor i år med texter som engagerar, underhåller och fungerar som själsliga reflektorer utan att ha genrepiskan i bakhasorna. 

Som sagt, knappt ett 1,5 år har gått, och så släpper man en skiva som i mina ögon är jämnare och bättre än sin föregångare, vilket i sig är en prestation i just sig. Antingen är detta deras Magnum opus det vill säga att nästa platta blir sämre, eller är de på väg att bli kungar i sitt eget rike det vill säga världsherravälde. I min värld har de i och med  Aeromantic II redan traskat över den tröskeln.

Jag tror att USA  återigen är moget för ett band med ett helhetskoncept det vill säga inte bara stå på scen och hoppas att deras karismer ska räcka till, utan inser värdet av underhållning på scen genom dansare och dylika påhitt som förstärker 2020-talets liveupplevelser. AOR-invasionen 2.0 skulle kunna inledas med att exempelvis inkorporeras till några nya Netflixeskapismer, med lite tur så står Super Bowl på menyn. Deras musik är som klippt och skuren för the land of opportunities – go all the way brothers!!!

Band: The Night Flight Orchestra
Titel: Aeromantic II
Genre: Elektisk 70-tals-AOR
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 2021-09-03
Bästa spår: Burn for you, Amber through a window, White jeans, Chardonnay nights
Betyg: 4,5 av 5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter