ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: The Night Flight Orchestra – Katalin, Uppsala 2023-11-11

Tillslut så hamnade alltså The Night Flight Orchestra på en scen i Uppsala, och vägen dit har varit snårig och eländig utan att gå in i allt för mycket detaljer. Passande kändes det då att det var årets sista spelning för orkestern och här kändes det verkligen som att man kramade det sista ur guldcapen. För övrigt ett plagg som allt för få människor ikläder sig i, och hade inte världen varit mer färgsprakande om man en novemberdag valde att byta ut något av de gråsvarta plaggen mot något med guld istället?

Inledande Midnight Flyer känns så självklar numera, och möjligtvis bara ett nytt albumspår skulle kunna peta bort det numret från givna plats. När jag ser ut över den lätt färgsprakande publiken får jag inte bara känslan över att det är en lördag utan att alla har laddat för fest. Speciellt spännande verkar det kännas för dessa individer som av någon outgrundlig anledning aldrig sett bandet tidigare.

Sometimes the World Ain’t Enough förgyller känslan av eufori, och bastanta discotakter från Sharlee D’Angelos bas manar publiken att röra på den stundande vinterns extrakilon. Man går nästan ner i spagat när TNFO sopar banan med eventuella partytvivlare i Divinyls, och flåshurtiga njuter vi av Aeromanticas som skålar med oss i aldrig sinande takt. Sen blir det lite färskt blod, då Kapten Strid lotsar fram senaste singeln The Sensation, vilket är oerhört smart efter inledningen. Traditionsenligt så är jag inte alltid med på tåget när något nytt kommer med bandet men här boardar jag planet direkt.

Burn for Me får mig att plötsligt göra utfall som skulle kunna kallas för dans, och handklapp till Jonas Källsbäcks trumspel som alltid gör mig lite extra glad. Fridansen fortsätter självklart i Gemini innan första andningspausen kommer i Something Mysterious och som ett effektivt chemtrail får det oss att inse att livet inte alltid är en fest, fast på ett väldigt bra sätt.

Satellite skickar publiken ett varv runt solsystemet i en väldig fart igen innan Paralyzed får mina vänner att köra moonwalk så att parketten ryker. Där i mörkret upptäcker jag plötsligt en figur som jag inte har sett på länge, rödhårig, uppsminkad och i vita jeans står Sherise Lexfors och väntar på sin chans att få glänsa på scenen. Som en häst galopperar entrar Sherise till White Jeans och “den” dansuppvisningen är det ingen som bräcker i Uppsala. Lyckan är dock rätt kortvarig då Kapten Strid får vara ganska bestämd, då Sherise gärna hade stannat kvar ett tag till med flygvärdinnorna Aeromanticas. Det blev till att svalka av med finstämda The Last of the Independent Romantics och kanske hade jag hellre höjt tempot en lördagskväll med exempelvis How Long, men vem är jag att bedöma det?

Inför slutfasen av konserten klev först Josephine in och Stiletto följde tätt därefter. Det här är låtar som under en längre tid verkar ha fastnat i slutet av setlistan, och hur underbara då må än vara så är det väl dags att stuva om lite inför 2024. Avslutningsnumret är desto mer självskrivet och det sedvanliga congatåget passerade genom Katalins lokaler i West Ruth Ave och inte heller den här gången så stod någon kvar på perrongen. Jag har sett The Night Flight Orchestra många gånger vid det här laget och återigen så lyckades man förmedla den glädje som få eller inga andra band ens är i närheten av. Att se människors lyckliga leende när Night Flight Orchestra spelar är en känsla som är svår att förmedla med ord, den måste helt enkelt upplevas.

Betyg: 5/5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR



Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG



Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER



Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT