ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: Alien – Kulturakademin, Motala 2018-11-10

För över trettio år sen drog Alien igång och istället för att låta som Deep Purple, Sabbath eller Zeppelin så valde man att gå sin egen väg utan att kopiera något som redan fanns. Borgs gitarr skulle utan tvekan kunna göra sig väldigt bra i den klassiska rockmyllan, och med Jidheds fantastiska sång så hade väl det mesta kunnat vara möjligt att framföra. Året var 1988 när grabbarna i Alien anlände till Hollywood, Kalifornien och Sound City studion där Chris Minto rattade in en tidsenlig produktion. Lustigt nog så var den första hiten som lyfte på plattan inte producerad där utan i klassiska Polar studion med bröderna Gees låten Only One Woman som blev en superhit i Sverige. Uppföljaren Tears Don’t Put Out The Fire gick också hem i stugorna men då var Jidhed redan på väg ifrån bandet.

Så nu står man där trettio år senare för att höra albumet framföras från början till slut (ett koncept som ibland blir lite skevt då publikfavoriterna oftast finns i början av plattan vilket gör att slutet ibland blir lite förvirrat då fansen kanske har glömt bort sista spåret). Kulturakademien i Motala är en utmärkt konsertlokal rent ljudmässigt och med rutinerade Thomas Massi Karlsson bakom rattarna så kändes det som en garanti. Tyvärr så var det ingen garanti för att lokalbefolkning skulle lyfta på baken för att se Alien, vilket vanligtvis gör att man kan tappa lite styrfart i sin entusiasm både på scen och i publiken.

Med ett tidsenligt rasp från en vinylskiva så drog originaluppsättningen av Alien igång med första spåret från debuten, Brave New Love. Kvällen innan så hade bandet spelat på hemmaplan inför ett fullsatt Sticky Fingers, och hade man tvivel så försvann det fort, över att en mättnadskänsla skulle rendera i en loj spelning inför den magra publikuppslutningen men så var inte fallet. Istället så blir känslan så mycket mer intim när man kan stå framför scen och Jim Jidhed kliver ner och sjunger bland oss som var där. Snacka om personligt, och för de som inte var där så är det nästan kriminellt att avstå en kväll som denna.

Tears don’t put out the fire, följs av klockrena Go Easy och jag börjar redan då inse och Aliens debut borde anses som ett klassiskt rockalbum för det finns inte ett enda utfyllnadsspår. Vid Feel My Love så står vi alla och hoppar i ren glädje, för att sen nästan andäktigt lysa upp när Jim Jidhed blåser scenen av miljontals andra sångare till tonerna av Only one woman. Det är fanimej inte många sångare som kan sjunga på den här nivån längre, och att det är en konst som bör vårdas är vi alla ense om. Det fälls det en och annan tår i lokalen, och det är av ren glädje.

Ken Sandin har med sin bas varit verksam i många band genom åren och han har lyckats hålla sig aktuell genom årtionde och med Tony Tarrach på trummor samt mannan med de mest klockrena ljuden på sina keyboards, Jimmy Wandroph så rusar den här kvällen iväg allt för fort. Som tur är så finns gitarrgurun Tony Borg på plats, för att bränna av några underbara solon så att vi får chansen att njuta lite till. Men det går onekligen ganska fort en kväll när Alien framför sitt debutalbum. Vinylen gav inte plats för så mycket mer än lite mer än trekvart och hade det inte varit för Tony så hade det känts lite kort faktiskt. Nu blev det i alla fall ett extranummer då bandet framförde sin version av Imagine, som framförs riktigt snyggt och smakfullt. Men sen så är det verkligen slut, och det känns lite trist då jag gärna hade velat höra låtar från Eternity plattan, eller något ifrån Tony Borgs eller Jim Jidheds soloplattor, men är det originaluppsättningen av Alien som spelar så får man kanske acceptera det var just debuten vi skulle få uppleva igen. Därför kan man inte ge annat en ett toppbetyg åt Alien som spelmässigt utklassar så mycket annat i vårt avlånga land.

Betyg: 5/5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER