Fredagskvällen börjar närma sig och regnet hänger i luften när ett av Sveriges bästa liveband, H.E.A.T, startar som skjutna ur en kanon med ”Point Of No Return”. Bandets sångare Erik Grönwall är som vanligt övertaggad som en duracell-kanin på speed och är överallt hela tiden, det är nästan helt övermänskligt att han klarar av att springa runt på scenen så pass mycket och ändå sjunga så fantastiskt bra.
Det är om något beviset på den extremt höga musikaliska nivån som Upplands Väsby grabbarna befinner sig på, för även om Erik är den som syns mest så går det inte att förringa att de andra är inom toppskiktet av sina respektive områden, speciellt gitarristen Eric Rivers som i sina vassaste stunder är som en pånyttfödd Kee Marcello anno ”Out Of This World”.
Jag har recenserat H.E.A.T ett antal gånger de senaste tiden, och jag ska inte bli långrandig denna gång heller. Detta är Sveriges absolut bästa band just nu, och att slå dem på fingrarna när det gäller Melodiös hårdrock är som att försöka slå Patrik Sjöberg´s höjdhoppsrekord på 2,42 meter. Nästintill omöjligt alltså.
Betyg: 9/10
Bäst: ”Tearing Down The Walls” och ”Living On The Run” är magiska som vanligt!
Sämst: Att ingen låt från bandets första skiva spelades, men det är en petitess i sammanhanget.
