ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: Coney Hatch – Sweden Rock Festival – 2023-06-09

2004 så såg jag Coney Hatch för första gången, och då var det inte riktigt originalgänget. Carl Dixon var självklart med och i övrigt hade han ”lånat” med sig Mike Hall (tidigare i Killer Dwarfs) på bas. Vilket i mitt tycke inte var så pjåkigt då jag aldrig varit speciellt förtjust i de låtar som Andy Curran sjöng. Nu nästan 20 år senare var Curran med men inte Steve Shelski som ersatt av briljante Sean Kelly som snart måste ha spelat med varenda kanadensisk artist. En tidig speltid gjorde kanske att det var lite väl tunt framför scenen och det var synd att så många missade chansen att få se Coney Hatch. Känns oerhört tveksamt till att man får se bandet igen om tjugo år, men man ska inte vara så säker på det. Det är en hel del band genom SRF’s historia som man har trott att man hade sett för sista gången. Kan Deep Purple dyka upp när herrarna är närmare åttio, fixar nog Carl Dixon och Andy Curran det med. Dixon var med om en brutal bilolycka för ett antal år sedan i Australien. Det var mörkt ute och van vid att köra på höger sida, då råkade han köra ut i mötande trafik och kraschen var brutal. Bland annat krossades hans högra öga, och hjärnan blev allvarligt skadad. Läkarna lyckades med att rädda hans ben ifrån amputation, och kollapsade lungor samt leverskador borde rimligtvis ha inneburit döden och därför så kändes den än mer fantastiskt att få se Carl Dixon på scenen igen.

“We Got the Night” från debuten fick sparka i gång tillställningen. Sol blandat med grusfyllda vindar gjorde att vi hade grus i ögonen och inte att det var så tidigt på dygnet vilket kanadickerna tyckte. Efter det var det Currans sångdebut på SRF och “Stand Up” må vara lite enformig men här kändes den helt rätt. “Blown away” firade tio år, och rätt trista “Boys Club” kunde lätt ha fått ersatts av äldre nummer på denna korta festivalspelning.

“She’s Gone” väckte liv i AOR-publiken och så mycket bättre än så här blev det inte på årets Sweden Rock som saknade de här riktigt stora melodiösa rockbanden. Varje gång Curran sjunger inser man att det är som att se två olika band, då inte bara sången utan själva musiken förändras radikalt. “Fallen Angel” är absolut inte dålig, utan Andy gör det hela riktigt bra och publikkontakten har han verkligen. Men…..vi vill ju helst höra Dixon sjunga och i “Fantas”y är lyckan total, och som grädde på moset bjuds vi även på “This Ain’t Love” från Friction.

Sen att man väljer att spela en cover är och kommer alltid förbli något som varje band borde avstå på en festivalspelning. Däremot den rykande färska singeln “It’s About the Girl”, är riktigt bra och passar in perfekt bland åttiotals materialet. Själv stirrar jag nervöst på klockan, då man vet att ett band plötsligt åker av scenen på grund av tidsbrist och så får man inte höra låtarna som man väntat typ tjugo år för att få chansen till. Den här gången så visade det sig att musikgudarna kunde höra mina tankar och det klassiska riffet “Hey Operator” ljuder i högtalarna. Dave “Thumper” Ketchum ser till att hålla tempot och tar oss med till debutsingeln “Devils Deck” och jag är ärligen ledsen för alla människor som missade chansen att höra dessa låtar live. Med lite trixande med teknikerna fick Andy Curran snyggt avsluta tillställningen med “Monkey Bars”, samt att man hyllade Börje Salming då Coney Hatch är hockeygalningar från Toronto. Sjukt sköna gubbar, och det här var något man gärna upplever igen.

Betyg: 4/5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER