Tänk att man äntligen fick möjligheten att se ett band för första gången. Det i sig är inget sensationellt men när det gäller ett svenskt band som varit i gång sedan 1974, så är det något unikt som man fick vara med om. Motvind har faktiskt varit på SRF tidigare men då var det ett av få tillfällen som jag inte var på plats, så nu fick jag min revansch. Den här gången smällde det än högre med tanke på att organisten Staffan Dahl gjort comeback efter 47 års frånvaro. Sånt ger onekligen perspektiv på livet, och att Motvind fortfarande existerar är ett bevis på att deras musik fortfarande är relevant.

Motvind ger publiken något mer direkt i inledningen och väljer att öppna med den nya låten Ge Mig Mer. Trots hård konkurrens på festivalen så fylls tältet på i rask takt och även yngre åskådare tar chansen att se riktigt tung rock ifrån Göteborg. Det är väl rätt häftigt när så spridda åldrar samsas framför scenen och Motvind visar varken ringrost eller ålderskrämpor.

I ständigt blickfång är sångaren och gitarristen Jack McGuinness, som underhåller oss med gött tjöt, om att han glömde extra strängar till gitarren så att han tog med flera gitarrer i stället, och om att han tog fel byxor så han var tvungen att ha på sig den tjocka skinnjackan så att han kunde lägga plektrumen någonstans. Allt det där blev självklart väldigt roligt och speciellt med tanken på att det troligtvis var ren sanning i det Jack sa. Att stå på scenen i Pistonheads tältet iklädd en skinnjacka måste ha varit obeskrivligt varmt och den skulle sitta på hela showen.

Asfalt, Glas och Betong gjordes extra tung med Staffans orgelspel samt Ulf Janssons imponerande snygga gitarrspel. Låten Kalle är verkligen stenhård och Jacks frasering av ord och text är verkligen otrolig. Dock är den berättande texten lite väl lång och Kalle får alldeles för mycket speltid. Betydligt bättre fart blir det i Kulan Brinner och som en klassiks rocktrummis ska föra sig på scenen så levererar Birger Löfman i varje låt. Här snackar vi musiker som verkligen kan sitt yrke, utan några trista förinspelade inslag och takten sitter i varje slag.

Annons:

Lära För Livet glider in som en intellektuell version av en rundtur med Paddanbåten. Texterna intensifieras genom Jack McGuinness tydliga sång och det är rätt häftigt att man tar sig till musiken på ett helt annat sätt när texterna blir så tydliga. BasBerra Holmgren är skottsäker med sin bas, och presenterar sig själv genom ett bassolo. Får väl erkänna att jag är allergisk mot alla typer av solon under festivalspelningar efter som att tiden är så begränsad, och man hör tusen gånger hellre än till låt än ett eller flera solon. BasBerra är förlåten och det blir betydligt mer underhållande i Mr.X.

Motvind lämnar sedan scen för en kortstund innan man blir inropade för ett extranummer eller två. Min absoluta favoritlåt bjöds vi på i Som i En Dimma, som borde cementeras och guldpläterats in i musikakademin. Det måste vara frestande för många band att göra en cover av denna låt, men risken är överhängande att man aldrig kommer i närheten av originalet. Avslutningen på Motvinds spelning blir Jo, Jo, Ja, Ja som även inkluderade ett frejdigt trumsolo av Birger Löfman. Udda och jäkligt mycket sjuttiotal kändes det som, och vi i publiken tackade för en häftig tidsresa.

Av ren nyfikenhet så frågade jag Jack McGuinness om varför man döpte bandet till just Motvind, och här är Jacks berättelse.

Jack: Jag vet faktiskt inte hur jag hamnade på Vårväderstorget, bostadslös med bakfyllan från helvetet dånandes i bakhuvudet den där lördagsförmiddagen 1974. Men jag minns att jag irriterade mig oerhört på snubben utanför Systembolaget som med bunt vänstertidningar och med en röd flagga fäst på träpåle riktade ansiktet upp mot himlen och skrek:

– Köp Ungkommunisten!

Jag vinglade fram till honom och frågade om han inte kunde dämpa sig och köpa ut en 75:a Bells whiskey istället. Han tittade tyst på mig en stund innan han svarade:

– Jovisst, om du hänger med upp till vårt kollektiv, kollar på Fotbolls-VM och snackar politik!

Jag drog en jakande vit lögn men visste att mitt intresse för fotboll och politik var lika med noll. Men killen som hette Göran köpte ut flaskan åt mig och vi följdes åt till det kollektiv han bodde i. Hans polare var mycket trevliga och efter den där fotbollsmatchen var slut började festen som slutade under nattens småtimmar i köket där jag och Göran jammade och spelade de låtar vi kunde. Det var då det gick upp för mig varför han skrikit så högt utanför Systembolaget som tidningsförsäljare. Han var ju sångare med en helvetiskt stark pipa. Efter en vecka fick jag erbjudande om att flytta in i kollektivets vardagsrum.

En dag frågade Göran om jag ville hänga med och kolla på deras agit-propband ”Stalinorgeln” som hade en spelning på en fritidsgård i Partille. Agit-prop vart ett begrepp som hängt med sedan av nittonhundratalet då ”avdelningen för agitation och propaganda” var en betydande del av det bolsjevistiska partiet i Sovjetryssland. Men deras föreställning blev snabbt astråkig och när fritidsgårdsbesökarna smet ut på baksidan av huset hängde jag på för att höra vad och hur de tänkte och kände. Jag lyssnade och förstod att deras vision om ett bra rockband stämde med min egen. De hade blivit avtända på det de just sett eftersom men berättade att de också älskade Deep Purple, Zeppelin, Cream och Hendrix. På väg hem i bussen frågade någon vad jag tyckte och jag var knappast diplomatisk när jag dissade konceptet fullständigt.

Göran tog till sig en del av mitt babblande och även om han delade allt som rann ur käften på mig så började vi snacka om det där med att vi båda tyckte det vore en bra grej att ha ett rockband. Ett som både lirade rockmusik och hade texter som handlade om vår livssituation. Det där blev startskottet för tanken med Motvind och när jag några veckor senare besökte ”Stalinorgelns” replokal på Tredje Långgatan som de delade med ”Röda Ropet” så började bitarna falla på plats. Jag var enveten, överambitiös och hungrig och försökte på alla tänkbara sätt att inspirera, manipulera och bete mig korkat för att få musiken och texterna åt det håll jag själv ville.

Staffan Dahl från Norra Biskopsgården anslöt sig med sitt Fender Rhodes och Christer Jacobsson från Strömsund hängde på sig basen. Görans kompis från Färgelanda, Janne Johansson bankade på trummor och sakta formades embryot utan att ha ett riktigt bandnamn. Göran la fram sitt förslag om att vi skulle heta ”Johnny Atom and the Rockers” och jag kontrade med ”Putti Putti” som var titeln på en Elvislåt med Hawaii-tema. Vi dumpade dock bägge förslagen snabbt eftersom inget kändes rätt. Repertoaren bestod just då av ett gäng embryon jag skapat samt Joe Hill´s ”Preacher and the slave” som i Ture Nermans översättning i stället blev ”Svarta präster” och med Göran Ekstrands vassa penna blev ”Feta snutar”. Låten ”Fikapaus” byggdes på en dikt av ”Jim Hornö” och tonsattes av mig men det saknades fortfarande ett bandnamn som i alla fall skulle ge sken av ett osynligt band mellan låtarna och namnet.

Under den här perioden hade vi fortfarande kvar våra dag jobb och jag tog alla möjliga ströjobb för att ha råd att spela musik. Allt från arbeten i Konsums varulager till att packa in skjortor, transportera gods för tåg och lastbilar eller som ofrivillig dvärg i ”gropen” på Volvo för att montera hjulaxlar, underreden och kablage på personbilar. Jag svor varje timme jag var borta från min älskade gitarr och tog igen det med rejäla fester på helgerna där drömmen om att bli en framtida rockhjälte som Keith Moon, Hendrix, Joplin eller Jim Morrison växte och frodades. Men så, plötsligt stod hon där i min hall en sen lördagskväll. En ung tjej med pigga ögon som charmade brallorna av mig och som skulle få mig att fixa ett juste bandnamn utan att veta om det. Hennes morsa drev en balettskola med småtjejer som ville bli balettprimadonnor och man kan lugnt säga att förhållandet med hennes dotter inte uppskattades av hennes morsa som definierade mig som rockmusiker, kommunist och knarkare. Varje gång min tjej sov över ringde morsan polisen som kom och hämtade henne men vi drogs som två magneter till varann och gömde vår kärlek i knarkarkvartar och kråkslott tills vi en natt fått låna en tvårumslägenhet i Haga av min kompis. Jag behöver kanske inte tillägga att man som ett ungt förälskat par inte sover mycket när man väl träffas och just den här natten hade det blivit väldigt lite sömn.

På morgonen när jag var sen till replokalen som låg en bit upp på Sprängkullsgatan dränktes Göteborg av en regnstorm och höstens första storm. Jag och tjejen kämpande oss framåtlutande uppför Sprängkullsgatan med mjölksyra som förvandlade lårmusklerna till gelé. Kastvindar från syd försökte pressa oss tillbaka nerför gatans krön och himmeln piskade regndroppar som sved som småspik mot kinderna. Precis där kämpandes mot Moder natur slog det mig som en blixt från klar himmel:

– Motvind, vi skall fan heta Motvind!

På repet en timme senare var det bestämt, mitt förslag till bandnamn godtogs och vi var nu officiellt Motvind!

Betyg: 4/5