Sist ut på Rock Stage under årets festival var det återuppväckta Pantera. Eller Pantera och Pantera. Huruvida det verkligen är Pantera eller ett coverband går åsikterna verkligen i sär om. För min del får Rex och Phil gärna kalla det Pantera trots avsaknaden av de hädangångna bröderna Abbott. Med sig har de Charlie Benante från Anthrax på trummor och Zakk Wylde på gitarr. Just Zakk är ingen av mina favoriter. Jag tycker Black Label Society är tämligen kassa och när han spelar med Ozzy far han iväg i evighetslånga gitarronanier till solon. Tack och lov slapp vi sådant denna kväll utan han höll sig rätt lugn.
Pantera är ett band jag har en slags hatkärlek till. Deras bra låtar är enormt bra men de har även en hel del låtar som är totalt värdelösa enligt mig. På grund av det var jag väldigt nyfiken på hur setlietsen skulle se ut. Det kunde verkligen komma att blir fågel eller fisk. Cemetery Gates är en av världens bästa låtar. Den spelar de tyvärr inte vilket enligt mig är fullständigt obegripligt. Öppningen med A New Level och Mouth for War är bra. Riktigt bra till och med. Zakk visar sig sköta det bra och är om jag ska vara ärligt som klippt och skuren för att lira dessa låtar. Så länge han håller sig ifrån…ja ni vet. Strength Beyond Strength, Becoming och I’m Broken följer på detta och de är helt ok. Sedan dyker Suicide Note Pt. II upp. Den låten tycker jag är totalt värdelös. The Great Southern Trendkill kan vara en av de största skivbesvikelserna någonsin för mig. Det finns inte mycket bra på den skivan inte. Tur då att This Love kommer som nästa låt. Med den är vi uppe på himelska höjder igen för att sedan krashlanda igen med Yesterday Don’t Mean Shit. 5 Minutes Alone och Fucking Hostile tar oss upp några nivåer igen. Sedan får vi höra en studioversion av Cemetary Gates till lite bilder på Panteras historia och bröderna Abbott. Vackert så men jag hade så mycket hellre fått höra låten framföras live. En helt meningslös Planet Caravan (jag är rätt likgiltig till orginalet också) följer. Avslutningen med Walk, Domination/Hollow och Cowboys from Hell är givetvis riktigt bra.
Phil Anslemo visar sig vara på ett strålande humör genom hela spelningen och rösten håller bra. Som helhet var det ok men inte mer. Med en bättre setlist hade detta kunnat få ett mycket högre betyg. Nu har jag i alla fall fått se Pantera och det räcker bra så.
Betyg: 3/5
Bäst: This Love, Walk, Cowboys from Hell
