Äntligen så fick man återigen se Kamelot på Sweden Rock, och det är ett band som man gärna ser med jämna mellanrum. Man har under våren varit ute på turné och det märks att det är en välslipad maskin som äntrar scenen i solskenet. Tommy Karevik (Seventh Wonder) har lämnat skuggan från Roy Khan och känns nu helt självklart som centralfigur i bandet. Sånginsatsen är genomgående av högsta kvalité och scennärvaron ger ett tryggt intryck. Bandbildaren Thomas Youngblood som är ensam kvar sedan starten, är väl ingen större publikdomptör utan lever på sitt gitarrspel.
Kamelot har nu gjort så många album att det blir en ständig kamp med vad som ska spelas, och senare album måste prioriteras på en kort festivalspelning även om det inte är nödvändigtvis vad publiken hoppas på. Jag gillar speciellt Insomnia som känns in i benmärgen och When The Lights Are Down så är jag nere på nio. Jag har svårt att sätta ord på vad som gör Kamelot så bra, och det är väl kombinationen av ruskigt duktiga musiker som kryddar det hela med en visuell show.
När Karma spelas så känner jag i hela min kropp att de lite äldre låtarna helt enkelt är bättre, och senare års insatser är bra men inte magnifika och det blir mest slående i March of Memphisto där Tommy får sig en rejäl sångduell med fantastiska Melissa Bonny som sjunger och growlar så att man ryser av välbehag. Med Forever så känner man att det här är väl genomtänkt och Kamelot bjuder på en show som få band klarar av att matcha. Bandet har också snyggt anpassat sig till det rådande musikklimatet vilket man såg i den blandade publiken. Det är skönt med en rejäl Power Metal smocka och även om det inte blev en full knockout så var det ändå riktigt nära.
