Subterranean Disposition – Contagiuum and the Landscapes of Failure

Subterranean Disposition är något så unikt som ett Australiskt enmansdoom-metalband med inslag av tenorsaxofon. Det har nu gått två månader sedan Contagiuum and the Landscapes of Failure släpptes, och undergroundpressen har lovordat den som ett storverk, och… Vänta lite… Saxofon!?
Jodå, det låter alldeles förträffligt bra. Första gången jag hörde kombinationen saxofon och metal var på Carpathian Forests mästerliga Morbid Fascination of Death (2001), och jag undrade varför instrumentet inte används oftare i metalsammanhang. Nu har Terry Vainoras (Earth, Order of Chaos, Damaged) stillat behovet, och dessutom bevisat att detta är en möjlig väg att gå.

Men Subterranean Disposition är långt ifrån bara saxofon-doom. Contagiuum and the Landscapes of Failure är unik och oberäknelig. Ena stunden är lyssnaren i trygga doom-domäner för att plötsligt befinna sig i otrygga tillstånd som pendlar mellan psykedelisk filmmusik, ett slags Radiohead- och Pink Floyd-influerad tung ambient, ångestriden black metal och sexig film noir-jazz.
Låtarna är långa och långsamma, och utmanar tålamodet om man inte är på rätt humör. Ibland står det still lite väl länge innan något händer, och det är nog albumets enda egentliga problem.

Är du endast ute efter tunga Toni Iommi-riff är det möjligt att den här plattan inte faller dig i smaken. Här är det framför allt växlingar mellan olika instrument och stämningsfulla melodier som dominerar doomen – om det nu verkligen är doom… En sak är iallafall säker: Det har hänt mycket sedan den trevande debuten från 2012, som i jämförelse med Contagiuum and the Landscapes of Failure ter sig som en förstudie.

Contagiuum and the Landscapes of Failure är det vackraste, sorgligaste och mest melankoliska metalalbum jag hört på länge. Gästmusikern Gelareh Pours sånginsats och trakterande av persiska stränginstrument förstärker ytterligare plattans övergripande känsla av postapokalyptiskt vemod. Unikt är ordet.

Missa inte Rocknytts kommande intervju med Terry Vainoras