Norske Morten Velands band Sirenia (ett av flera, alla med namn som slutar på –a) har haft en mängd olika laguppställningar, och i början bytte man nästan sångerskor oftare än man släppte skivor. Det som gjordes under denna tidiga period var inte alls dåligt, och i mitt tycke i alla fall så är Nine Destinies and a Downfall från 2007 med danska Monika Pedersen på sång en av bandets allra bästa plattor. The Seventh Life Path är nu bandets fjärde skiva sedan portugisiska Ailyn tog över mikrofonen 2008, och med tanke på hennes fantastiska röst hoppas jag att hon fortsätter sköta den kvinnliga skönsången även framöver.
Morten Veland är själv är en musikalisk multikonstnär som hanterar så många instrument att han nog liksom Peter Tägtgren i Pain mycket väl skulle kunna göra skivor helt på egen hand. Till skillnad från Tägtgren så har Veland dock en stor svaghet: Han kan inte sjunga. På tidigare skivor har han dock nöjt sig med att growla här och där, och köra clean vocals på någon enstaka låt. Detta har då snarast accentuerat Ailyns röst, och fungerat som kontrast till hennes i låtarna. På The Seventh Life Path har man dock av någon svårförståelig anledning switchat roller. Nu finns istället Velands sång i framkant och Ailyn i bakgrunden vilket drar ner helhetsintrycket rejält. Varför inte låta den som kan sjunga sjunga? Och låtar som Sons of the North gör en mest förvirrad. Vad är detta, Amon Amarth meets Enigma!?
På The Seventh Life Path kastar man sig också vilt mellan olika tempon och sångstilar både inom och mellan låtarna, vilket ger ett extremt rörigt intryck. Skivan spretar i alla riktningar, med en något tydligare dragning åt doom/death än de tidigare plattorna. Så här duktiga musiker borde kunna göra plattor med bättre helhetsintryck. Veland growlar också glatt på i de flesta låtarna, ibland helt opåkallat. För handen på hjärtat, han är inte någon fullfjädrad growlare heller. Jag förstår inte riktigt vitsen med growlet. Antagligen finns det någon ”Beauty and the Beast”-tanke bakom, men jag föredrar personligen att det antingen är beauty eller beast, inte båda samtidigt. Undantaget är möjligen Arch Enemy, där både Angela Gossow och Alissa White-Gluz visat att egenskaperna GÅR att kombinera.
Skivorna med Aylin har varit ojämna, inte på grund av henne utan på grund av hur materialet har valts och hur sången hanterats. Bäst kom hennes röst till rätta i The Enigma of Life, medan förra skivan Perils of the Deep Blue visade lite samma tendenser som The Sevent Life Path och därför också rann av mig lite som matrester från teflon. Sammantaget är tyvärrThe Seventh Life Path den svagaste skivan av de fyra som gjorts i denna uppsättning. Betyget blir 6/10.
Band: Sirenia
Titel: The Seventh Life Path
Genre: Goth Metal/Symfonisk Metal
Skivbolag: Napalm Records
Releasedatum: 2015-05-08
Betyg: 6/10
Bästa Låt: Insania, Concealed Disdain
