Vissa skivor vill man redan från början ge recensionen 10/10. Kamelots nya platta Haven är en av dom. Jag har en verklig soft spot för Kamelot, och enligt min hyfsat ödmjuka mening så tillhör skivorna Karma, Epica och The Black Halo från Khan-erans mittre del verkliga grundbultar i ramverket för episk power metal. De efterföljande skivorna med Roy Khan gled däremot iväg mot ett i och för sig fortsatt vackert, men betydligt mer svårfångat håll. Därför blev glädjen så mycket större när man efter att med möda ha hämtat sig från nyheten om Khans separation från bandet 2012 fick lägga vantarna på Silverthorn, bandets första skiva med nya sångaren Tommy Karevik (tidigare Seventh Wonder). Karevik kanske inte har riktigt samma teatraliska utstrålning på scen som Roy Khan, men det väger han med lätthet upp med en röst som inte bara är väldigt lik Khans, utan också är faktiskt är några snäpp vassare rent musikaliskt. Med konceptskivan Silverthorn tog bandet också soundmässigt ett steg tillbaka mot hur man lät några plattor tidigare, och med det samtidigt ett steg framåt mot det bättre.
Väntan på Haven var därför lång, och förväntningarna förstås stora. Haven är ingen ren konceptskiva som Silverthorn, men har ett lösare sammanhållet tema om vansinnet i vår moderna värld. Och som alltid med Kamelot är det vackert, nästan bedövande vackert. Kareviks röst smälter samman med Thomas Youngbloods gitarr, Sean Tibbetts bas och Oliver Palotais keyboard till en sammetslen ljudmatta av fantastiska melodier som tillsammans med Casey Grillos schweiziskt urverks-exakta trumspel ger en känsla av total musikalisk harmoni. Det här är utan tvekan bra musik, och väldigt mycket Kamelot när dom är som bäst. Man har också sin vana trogen flera gästspelande artister från andra band med på skivan. På sång kan vi hitta både Alissa White-Gluz från Arch Enemy, som både growlar och skönsjunger i Liar Liar, och Delains Charlotte Wessels som gör en smäktande duett med Karevik i Under Grey Skies där också Troy Donockley från Nightwish medverkar.
{youtube}JEch2Zdq7b0{/youtube}
Skivan är välproducerad och jämn och kvaliteten håller samma höga standard som musiken, alltså snuddande nära perfekt. Och ta en titt på det fantastiska skivomslaget, som enbart i sig självt tar vackert till ny nivå. Så självklart får Haven 10/10! Eller…kanske inte förresten. Det finns en sak som gör att skivan ändå inte når full pott, och det kan sammanfattas så här: Vad är det för fel på refränger?? För hur vackert det än är, och hur mycket man än tycker om skivan, så kan man lyssna igenom den tre-fyra gånger utan att knappt kunna komma ihåg en enda specifik låt efteråt. Även om alla Kamelot-plattor inte kan innehålla en The Haunting, så hade Silverthorn låtar som My Confession och Solitaire som satte sig redan efter första lyssningen. Här är jag lite rädd att Kamelot återigen driver åt samma håll som med Ghost Opera och Poetry for the Poisoned, och därmed också gör musiken mer flyktig och lättglömd. Jag kan därför med viss sorg i hjärtat inte förmå mig att ge Haven mer än 8/10 hur gärna jag än skulle vilja, men hoppas att detta är ett mellanspel och att jag kan få ge dom en fullpoängare nästa gång.
Band: Kamelot
Titel: Haven
Genre: Symfonisk/progressiv power metal
Skivbolag: Napalm Records
Releasedatum: 150508
Betyg: 8/10
Bästa låt: Insomnia, My Therapy
