Jag älskar när man har ett riktigt releaseparty och bandet spelar live. Trista tillställningar på nåt hak, där bandet försöker snacka med tillresta fans och musiken dunkar på i bakgrunden ger mig absolut ingenting. Senast jag såg bandet var på Rocknytt Cruise och bandet har verkligen fått ett ordentligt lyft med nytillskotten Niels Walter på bas och hårt arbetande keyboardisten Richard Hamilton. Även Calle Hammar som har varit med ett bra tag känns som han numera hittar rätt på scen och inte bara musikaliskt. Sist men absolut inte minst är trummisen, allkonstnären och producenten Erik Modin som sjösatt Relaunch III med bandets sångare Hank Erix.
Torsdagskväll i slutet av juli kan vara vanskligt att locka folk, men uppslutningen blev riktigt skaplig när Houston klev ut till tonerna av magiska She Is The Night. På förra albumet IV så var Ricky Delin tillbaka och man presterade bandets starkaste platta. Att något i samma klass skulle dyka upp på Relaunch hade jag kanske inte förväntat mig, men där hade man riktigt fel. Efterföljande Live Forever är numera min nya favoritlåt med bandet (även om jag föredrar 80’s mixen helst). För att spä på den redan urstarka inledningen så bjöds vi på I’m Coming Home. Hank Erix levererar på scenen med ett nyvunnet självförtroende som ger oss exakt den kick vi behöver.
Jag har en otrolig förkärlek till band som vågar möblera om i setlistan. Som recensent så har jag slutat förvånas över band som nöter samma gamla trötta låtar år ut och år in. Klart att det tar tid att repa in nya och gamla låtar, men det blir mycket roligare att få något som man inte hade förväntat sig. Det är rätt uppenbart att Houston sitter på en skattkista med guldlåtar som aldrig har fått vädrats ordentligt. I’m Alive är en av dessa låtar och det är uppenbart svårt att inte dras med i allsången även om tonarten är för hög egentligen för min egen del.
Hank Erix uppmanar Anchors nyfunna AOR-fans till handklapp vilket är överflödigt då händerna redan är i luften. A Lifetime In a Moment är något av det snyggaste Ricky Delin har knaprat ihop och det är härligt att se honom i publiken tillsammans med andra tidigare medlemmar. Houston satsar hårt på releasepartyt och vaskar om ordentligt. Det mesta blir riktigt bra och att få höra Talk To Me, var en överraskning. Tioårs jubileet till trots försvann dynamiken från albumet till livespelningen och Talk To Me lyfte aldrig riktigt. Detsamma får jag tyvärr säga om Slipping Away som live blir lite mellanmjölk.
Med You’re Still the Woman så är kursen helt rätt igen även om det blev något spräckt ciss, så tar jag hellre det för ingen kommer ihåg en fegis. Hank Erix har giget igenom total publikkontakt och det är en styrka som man saknar hos många sångare. Bandet ser bra ut på scen och bevisar att AOR hör hemma även på Anchors scen. Houston brukar bjuda på gästspel och den här gången så blev det Helena Alsterhed som sjöng Truth Slips så innerligt med Hank Erix. Inte ett öga var torrt efter den uppvisningen. Från debuten så bjöds det på mer i Hold On som är en riktig partystänkare och sen fick det bli den cover som Houston är mer kända för en sitt eget material och jag snackar då självklart om Dakota-låten Runaway. Personligen fattar jag att man måste lira den även om jag kan tycka att vi som fick höra det som var på on the radio en gång i tiden hade föredragit något av Houstons guldkorn.
Enligt uppgift så var ljudteknikern lite väl het med att dra igång musiken i högtalarna och rånade därmed oss i publiken på extranumret. Synd på en utmärkt spelning som nu blev allt för kort. Jag gillade verkligen att man vaskade och gav vilket gjorde att man verkligen ville höra mer av Houston. Antar att långväga gäster från andra länder också hade hoppats på mer, och förhoppningsvis så kompenserades man ordentligt när bandet mötte upp publiken efter spelningen.
Betyg: 4/5
