Få band förkroppsligar feel-good och den där nästan oförklarliga känslan av varma sommardagar i solen i goda vänners lag som The Hooters. Detta gör att det finns få band som passar så bra in på festivaler som Philadelphia-sönerna, vilket har demonstrerats på bland annat Sweden Rock Festival flertalet gånger förut, och således även i år på Time To Rock.

Inledande ”I’m Alive” är just ett praktexempel på denna feel-good känsla, och även om regnet gör sitt bästa för att lägga sorti på stämningen (konserten behöver till och med brytas en kort stund på grund av regnandet) så är det nog ingen som stör sig något nämnvärt på det i efterföljande lyckopillret ”Day by Day”. Såklart är det klassiker som ”All You Zombies”, ”500 Miles” och ”Karla With A K” som drar störst jubel från publiken, och de levereras med en självklar proffsighet från bandet. De nya låtarna ”Why Don’t You Call Me Back” och ”Pete Rose” från bandets färska giv ”Rocking & Swing” håller dock inte samma höga nivå, trots att sångaren och multiinstrumentalisten Eric Bazilian i den sistnämnda låten levererar ett lysande bidrag till den ädla konstformen saxonfonsolo. 

Sammantaget så är The Hooters i livesammanhang inte det mest spännande man kan se på en scen, och rent utseendemässigt påminner de mer om ett lärarband från Philadelphia High School än ett muliplatinumsäljande rockband. Men samtidigt är det inte för scenshowen som man väljer att se på bandet, utan det är för de fantastiska melodierna och låtarna som få band kan matcha. Det faktum att jag överallt ser människor med allt från Bathory till Amon Amarth tröjor stanna kvar hela konserten och sjunga med för fulla muggar i avslutande ”And We Danced” visar att musiken trots allt alltid är det viktigaste. Det är också ett lysande tecken på varför The Hooters fortfarande passar som handen i handsken i festivalsammanhang.

Betyg: 3.5/5