Någon gång under tidigt åttiotal så vandrade jag runt i stadens skivaffärer och hittade något väldigt udda. Det var Hellhammers Apocalyptic Raids och eftersom det var en EP tillät min ekonomi att göra ett inköp. Det var inte alltid man fick möjligheten att lyssna på skivan innan man köpte den, så var det lite som att köpa grisen i säcken. Den här gången så var det omslaget som lockade eftersom jag nyligen blivit ”frälst” av Venom och det här verkade ju ännu mer exotiskt med Black Metal från Schweiz. Väl hemma var jag inte riktigt säker på om jag skulle skratta eller gråta, när pickupen nådde det svarta vaxet. Plötsligt så lät Venom som ett polerat AOR-band i jämförelse med Hellhammer, vars musikaliska utförande lämnande en hel del att önska. Självklart så blev det här en stor succé hos mina kompisar som till en början skrattade så att dom grät, och senare blev det en kultklassiker som fortfarande kan få några varv på förfester.

Jag hade inte i min vildaste fantasi då under åttiotalet tro att jag fyrtio år senare skulle få chansen att intervjua Tom G Warrior som startade bandet med Steve Warrior. Att sedan få möjligheten att få höra Apocalyptic Raids framföras live 2023, hade varit en skrattretande tanke. Tom berättade att man genomfört ett antal spelningar där konstellationen Triumph of Death framfört Hellhammers låtar. Apocalyptic Raids innehöll egentligen bara fyra spår, men man har adderat några demospår och annat från den tiden för att kunna genomföra en konsert. Svårigheten att så mänga år senare framföra något så primitivt kräver mer av en musiker än vad Tom någonsin kunde ana. Jag vissteverkligen inte vad jag kunde förvänta mig inför spelningen.

Det var onekligen ganska magert med Black Metal entusiaster framför den stora scenen denna lördagskväll, och med tanke på hur obskyrt band Hellhammer kan räknas som var det ändå betydligt fler än vad jag hade förväntat mig. Jag ville höra de fyra spåren som var på originalet och inledningen blev så mycket mer pampig än jag hade förväntat mig i The Third of the Storms (Evoked Damnation). Föga förvånande var det en dämpad belysning på scenen och efter inledningen så sa Tom G Warrior: ”We are here playing music that not anybody even liked 40 years ago”. Självklart var det svårt att inte dra på mungiporna till det uttalandet, och ändå var det något hundratal människor som stod framför scenen.

Triumph of Death har verkligen valt att förvalta arvet från Hellhammer med största respekt, och självklart låter allt betydligt bättre nu än vad det gjorde då. Toms röst är ett instrument i sig, och han är så ödmjuk i sitt framträdande. Publiken skrek Hellhammer, Hellhammer och Tom verkade nästan förvånad över responsen. Massacre avhandlas därefter enligt spelordningen och det var onekligen den låten som spelades mest på åttiotalet i mitt hem, och drev morsan till fullständigt vansinne. Aggressor tog mig så nära scenkanten jag kunde utan att behöva bli dränkt i öl från headbangande entusiaster. Det ”nya” materialet roade inte fullt lika mycket, och det var väl inte speciellt förvånande. Inte heller bjöds vi på några större utsvävningar på scenen från bandet som var oerhört tight. När låten Triumph of Death dånat ut i högtalarna så stod vi alla förvånat kvar och undrade
egentligen vad vi hade fått varit med om. Helt klart en upplevelse, även om det inte var något musikaliskt underverk.

Annons:

Betyg: 3.5/5