När ett band har bytt ungefär hundratrettionio medlemmar genom åren så brukar det tyda på att man har väldigt svårt att veta vilket ben man vill stå på. Diamond Head har levt på att man föddes i samma veva som många andra brittiska Heavy Metalband, samt några oförglömliga spår som bland annat Metallica lyft till andra höjder. Från start är det bara Brian Tatler kvar och kombinationen med ganska få skivsläpp under alla dessa år samt rätt trist material, har inneburit att man har huserat i skuggorna till band som Iron Maiden och Saxon. 2020 så valde man att göra en nyversion av klassiska Lightning To The Nations med den danske sångaren Rasmus Bom Andersen och äntligen fick man till den produktion som man aldrig tidigare lyckats med. Rasmus blev också en rejäl injektion till bandet med sin kraftfulla sång.
Det blev lite tunnsått framför scenen då Alestrom hade dragit med sig publiken strax innan och prioriteringar under en festival kan vara krångliga, men Diamond Head visade inga sura miner utan slet på i Bones och Lightning of the Nations. Det är inget glamoröst, poserande band med häftiga scenkläder vi får se och vad gör väl det när man faktiskt spelar all musik live istället för trista förinspelade körer och keyboards. Efter en något trög start kändes det som det ändå släppte lite och Bom fick jobba på ordentligt på scenen då hans betydligt äldre kollegor inte rörde sig många meter. Det här var rätt och slätt ett framträdande som inte bjöd på något extra utan bara klassisk Heavy Metal.
Innan det var dags för att spela en trio garage taper, så proklamerade Bom stolt att det här må vara låtar inspelade av Metallica (och i högsta grad kända med nämnda band, min reflektion) men att det var faktiskt Diamond Head som ägde låtarna. Antar att det är väl Tatler som håvar in mest pengar på det idag, men nu lyfte anrättningen till helt andra höjder. Först ut var It’s Electric och den gör Bom sjukt bra och det var också det som gjorde att jag fick upp ögonen för bandet igen vid släppet 2020. Sen var det dags för Helpless och det kändes plötsligt som bandet blev lite mer fokuserade och gav en helt annan tyngd i sitt spel. Föga förvånande så avslutade man med Am I Evil och självklart så var vi alla med på det. Avslutningen hade varit värd en betydligt större publik men prioriterar man gaphalsig piratrock istället för ikoniska klassiker så må det vara så. För att Diamond Head ska få något toppbetyg så måste man nog överraska världen med att snickra ihop några nya klassiker.
Betyg: 3/5
