Lita Ford är tveklöst en av rockhistoriens allra största kvinnliga legendarer. Den blonda The Runaways gitarristen blev en stor förebild för unga tjejer och en våt dröm för tonårskillarna under glansdagarna på sjuttio och åttiotalet.
Litas tidigare Sweden Rock spelningar har varit av blandad karaktär. 2009 blev det stolpe ut när hårdrocksdrottningen genomförde en spelning som av många räknas som en av de sämsta i Sweden Rocks historia. 2016 tog hon revansch och levererade ett bättre gig med ett inrepat och fokuserat band.
Iförd solbrillor, med rosa slingor i håret och klädd i åtsmitande vitt med nitar och röda detaljer äntrar legenden scenen till tonerna av ”Gotta Let Go”. Den röda BC rich gitarren och en frikostig urringning kompletterar det visuella intrycket av klassiskt kvinnlig rockikon.
”Relentless” låter samspelt och bjuder på publikfriande kontakt mellan Lita, svenske basisten Mårten Andersson och gitarristen Patrick Kennison. Tyvärr är låten rätt trist och även om efterföljande välkända ”Back To The Cave” är bättre, och innehåller ett par snygga solodueller, lyckas bandet inte riktigt nå fram till den något sömniga publiken, särskilt inte eftersom man envisas med att göra en lång, seg och utdragen version. Därför känns det som en befrielse när ”Can’t Catch Me” bidrar till en ordentlig vitamininjektion därefter.
Trummisen Bobby Rock tilldelas ett klassiskt trumsolo där han både lyckas filma publiken, dricka vatten och göra några danska skallar på sina pukor samtidigt som han spelar. Särskilt kul i övrigt är det dock inte.
Ett obligatorium under en Lita konsert är självklart Runawaysklassikern ”Cherry Bomb” som dagen till ära framförs på samma gitarr som Lita spelade på 1977. Sex Pistols covern ”Black Leather” avverkas sedan som en påminnelse om Litas punkiga rötter, vilket på ett sätt är förståeligt och på ett annat tämligen meningslöst. Det hade varit roligare att ta med ytterligare ett Runaways original istället. Självklart framförs också den episka brottarballaden ”Close My Eyes Forever” där Patrick Kennison briljerar som stand in för Ozzy som duettpartner. Som allra bäst blir det föga förvånande i slutet med störtsköna “Kiss Me Deadly”, där bandet återigen förenas i spelglädje och solodueller.
Lita Ford med band genomför en helt okej spelning, men energinivån kunde varit högre och låtmaterialet roligare. “Shot Of Poison” är en klassiker som borde vara självskriven i setlistan och som enkelt hade kunnat tas med om till exempel “Back To The Cave” hade halverats i speltid.
Betyg: 2,5/5
