Cirkeln är sluten. KISS och deras ”End Of The Road World Tour” har landat i Göteborg. Det var här deras första sverigespelning ägde rum för fyrtiosex år sedan och om man ska tro bandet så är dagens föreställning deras absolut sista på svensk mark. Såvida bandet inte bestämmer sig för att förlänga turnén och åka ytterligare ett varv runt planeten innan de kastar in handduken för gott, förstås.
KISS har varit föremål för kritik, kontroverser och spekulation alltsedan deras första stapplande steg på New Yorks klubbar för snart femtio år sedan. Än idag finns starka åsikter om bandet och deras musik, image, livsåskådning och värderingar, men kanske framförallt deras sätt att tjäna pengar. KISS har ju sedan sjuttiotalet slagit mynt av sitt varumärke och deras logga och karaktärer går att hitta på en uppsjö av olika produkter.
Allt detta har varit och är fortsatt ett ämne för debatt, men det här är ingen debattartikel utan en recension och det jag ser och upplever ikväll är precis vad jag ville uppleva för (kanske) sista gången någonsin. Det finns inget annat band som anstränger sig mer och hårdare än KISS när det gäller att leverera storslagen och färgsprakande underhållning. Inget annat band bjuder på mer eld, bomber, fyrverkerier, rök, konfetti och ballonger än KISS.
Bandets tionde konsert totalt i Göteborg bjuder självklart inte på några överraskningar. Vi vet precis vad vi får och KISS vet precis vad som förväntas av dem. Gene blåser eld och dreglar blod. Tommy skjuter ner ufon med raketer. Erics trumset åker upp i taket i ett moln av rök två gånger under konsertens gång. Paul åker linbana över publiken till sin lilla scen där han på sedvanligt manér framför ”Love Gun” och ”I Was Made For Loving You”.
Det är vid det här laget allmänt känt sedan många år att Pauls röst inte är vad den en gång var och att det spekulerats hejvilt om huruvida det helt, eller delvis, används inspelad sång för att kompensera för hans vokala tillkortakommanden. Även om det tydligt hörs att Paul är hes och att rösten spricker några gånger låter han ändå betydligt bättre i mellansnacket än vad vi vant oss vid och fasen vet om han faktiskt också sjunger på riktigt. Om ljudfiler används genomgående under konserten har i alla fall jag svårt för att avgöra, och om det är så verkar det dock användas mer sparsamt än under de två föregående turnéerna.
Ikväll är KISS synonymt med gemenskap, glädje och kärlek. Pauls mellansnack känns genuint när han säger att han älskar oss och att Göteborg är en stad där KISS har vänner. Setlistan består som vanligt av säkra publikfriare och megaklassiker. Det är allsång och feststämning hos publiken mest hela tiden. Kvällens största hjälte är tveklöst Gene Simmons. Den store basisten är vid snart sjuttiotre års ålder precis lika vital som han alltid varit och att han vid sin relativt höga ålder klarar av värmen av dräkten, eld, pyro och bomber, samtidigt som han briljerar och regerar som den störtsköna demon han är, det är värt en medalj. Gene ÄR verkligen the god of thunder i allt han här framför från ”Deuce”, ”War Machine” och ”Cold Gin” till ”Calling Dr Love” och ”God Of Thunder”.
Pauls absolut bästa insatser ikväll hittar vi i eviga partydängan ”Lick It Up”, ”Love Gun” och den alltid lika gåshudsframkallande ”Black Diamond” som jag tycker är en av KISS absolut bästa låtar någonsin. Man skojar heller inte bort konsertens två öppningsnummer ”Detroit Rock City” och ”Shout It Out Loud” eller ballong och konfettifesten i avslutande ”Do You Love Me” och ”Rock’n Roll All Nite”.
Om det är så att detta faktiskt är slutet för musikhistoriens mest spektakulära band så är det ett fantastiskt avslut. Visst, ”Say Yeah!” låter lite trött och är handen på hjärtat rätt tjatig och det är å ena sidan kul att ”Tears Are Falling” fortfarande får hänga med i setlistan, å andra sidan känns både band och publik lite avslagna när den framförs. Plikttroget måste man förstås avhandla sin största hit ”I Was Made For Loving You”, hur uttjatad den nu än må vara, och även om Paul alltid gör ett bra jobb här så har det handen på hjärtat alltid varit en i mitt tycke ganska tacky låt. Bortsett från dessa petitesser i sammanhanget så kommer KISS vara djupt saknade och högt älskade under överskådlig tid. Det här ÄR världens bästa liveshow, ett färgsprakande fyrverkeri av cirkus, religiöst väckelsemöte och livsbejakande rock’n roll. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en bättre spelning med KISS än den här, den sjunde i ordningen för min del. Så, all you haters, jag drar mig inte för att sticka ut hakan och säga att KISSfans har lite roligare än alla andra. Tack för allt ni gett mig av oförglömliga minnen och upplevelser under uppväxt och vuxendom. Tack för allt, KISS!!
