Utan överdrift kan man nog påstå att Hellacopters återförening 2016 var det årets största och mest efterlängtade. Nu är Nicke, Dregen o co tillbaka för att spela bort de sista spåren av post corona blues hos en hungrande Sweden Rock publik.
”Reap A Hurricane” inleder på topp, men bandet har ytterligare ett par växlar i muskelsportbilen och redan i tredje låten ”Carry Me Home” gasar man på för fullt och publiken är inte sen att haka på.I ”Born Broke” röjs det så det står härliga till och att Dregen har skadat högerbenet ser jag först när titelspåret från färska ”Eyes Of Oblivion” luftas. Inte för att det stoppar honom på något sätt, karln är en duracellkanin med eller utan stödförband.
Bluesnumret ”So Sorry I Could Die” ger både band och publik chans till att hämta andan en aning innan det är dags för mera röj i brottarhiten ”Toys And Flavours”. Brottartunga ”Ghoul School” är ytterligare ett lugnare nummer som framförs med stor inlevelse och utgör ytterligare ett break i den frenetiska actionrock som är bandets signum.
”The Devil Stole The Beat From The Lord” må ha snott riffidén från ”Money For Nothing” (Dire Straits) men den är också en av mina personliga favoriter och ikväll sitter den som en smäck.
Att Hellacopters är ett röjarband av rang vet vi sedan gammalt. Det är både deras styrka och samtidigt achilleshäl. Det är skitbra ett tag, men blir lätt lite enformigt och odynamiskt då det slamras, hamras och riffas mest hela tiden i ungefär samma tempo. Det är också därför som låtar som ”Soulseller” och ”Try Me Tonight”, som är bra i grund och botten, mest blir transportsträckor till de mer minnesvärda stora hitsen som ”By The Grace Of God” och ”I’m In The Band” som har fler dimensioner än bara ett jäkla ös.
Bäst: Carry Me Home, I’m In The Band, The Devil Stole The Beat From The Lord
Betyg: 3/5
