ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: The Hellacopters – Parksnäckan, Uppsala 2023-09-01

Uppsala har förvandlats. Från det musikaliska ökenlandskap man har befunnit sig i under allt för lång tid, till att nu på senare år fullständigt blommat ut på en nästan imponerande magnitud. Numer har man har möjligheten att se riktigt stora artister varje sommar. Hårdrock har också fått kämpa hårt för att ta sig in i finrummet och det gläder nog både arrangör och publik att det varit utsålt varje gång. Sist ut för den här säsongen på Parksnäckan gällande hårdrock, så blev det numera klassiska Hellacopters. 

Regntunga skyar skrämde inte bort publiken men för att vara en fredag så var det högst beskedligt drag framför scenen när Nicke Andersson drog igång Hopeless Case of a Kid In Denial. Feststämning är inget som sker på ren automatik och ibland så är vägen dit både lång och hård. Crimson Ballroom och Carry Me Home öppnar inte dörren fullt ut men värmer publiken en aning så att man släpper det krampaktiga greppet om ölburken. 

Det vore en direkt lögn att påstå att energin från Dregen inte saknades, dock inte gitarrspelet där Luis Gerardo “LG” Valeta trakterar yxan på bästa sätt. Like No Other Man får inte den respons som den förtjänar och det är mer fredagsmys än fredagsös vid scenkanten. Hellacopters har dock möjligheten att växla både upp och ner vilket sker i So Sorry I Could Die and Toys and Flavors. Här höjs pulsen för första gången ett par grader för att genast dribblas bort i Disappointment Blues. 

Born Broke inleder den starka delen av The Hellacopters konsert på Parksnäckan i Uppsala. Kokar man ner innehållet i Hellacopters så hittar man kryddorna Alice Cooper, Kiss, Stones samtidigt en saftig slev av Motörhead. Kombinerat med ascoola poser, tricks och licks, ger det en riktigt bra smak även om jag aldrig får det till fantastiskt eller överväldigande. Hellacopters förvaltar rockhistorien på allra bästa sätt och Everything’s On Tv är inget undantag utan förstärker det publiken tycker är riktigt bra. Jag uppskattar det ös som Eyes of Oblivion (som förövrigt är ett utmärkt comebackalbum) och The Pressure’s On där Dregen som huserat som extra roadie tar plats på scenen med sin tamburin till milda förmaningar från sina kollegor. 

Soulseller och By the Grace of God blev den skramlande avslutningen på setet innan bandet försvann bak till det dockskåpslilla backstageområdet. Vid det här laget så hade mörkret lagts sig över Uppsala och den råkalla fukten svepte in som en matta från Fyrisån. Reap a Hurricane har väckt liv i feta stoner riff och har sin givna plats som extranummer. Hellacopters ger oss chansen att sjunga med i I’m In the Band för att försöka hålla höstens gulnande blad på avstånd några veckor till. Avslutningsvis så kom Dregen äntligen in på scen ”på riktigt” och bjöd på (Gotta Get Some Action) Now! Till och till och med mitt småstela fredagssmil spricker upp till den extravaganta rockuppvisningen som lämnade ett snyggt avslut den här sommaren. 

Betyg: 3,5/5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER