Efter ett inbrott i studion blev Confess av med majoriteten av inspelningarna till vad som var tänkt att bli deras tredje platta. En mödosam process i att återskapa det förlorade materialet följde och nu är Confess äntligen tillbaka med ”Burn ’em All”. Enligt egen utsaga liknas plattan vid en blandning av de två tidigare albumen och det ligger onekligen något i det.
Den oborstade uppkäftighet som genomsyrar debuten ”Jail” hörs i spår som ursinniga ”509” vilken låter som Ebba Grön på steroider. Titelspåret ”Burn ’em All” är en saftig dubbeltramps-knockout med Skid Row och Judas Priest känsla i tempo, riff och refräng och tillhör det hårdaste bandet någonsin har släppt. Guns’n roses doftande ”So What” kombinerar punkig attityd med sunset strip smuts. Det monstruösa vrålet som följs av ett elakt skratt är en perfekt inledning som ställer skåpet och ger en fingervisning om vad som komma skall. Urstarka singelspåret ”Malleus” är en knogmacka mitt i solar plexus som kombinerar de mest vitala elementen från Mötley Crüe, RATT, Guns’n roses och Hardcore Superstar.
”Welcome Insanity” hade inte känts malplacerad på bandets andra skiva ”Haunters”. Energinivån är hög, körerna sitter som en smäck och atmosfäriska synthar glittrar under melodiösa gitarrer. Tankarna går till Def Leppard under ”Pyromania” eran. ”Heresy” är en stämningsfull hybrid av melodi och köttigt råmangelös och ”A Beautiful Mind” är en riktig kioskvältare! En godispåse av det bästa av allt som utgör Confess. Ösig, melodiös och blytung på samma gång doftar den Ozzy, komplett med Zakk Wylde inspirerat riffande och en refräng att dö för! Avslutande ”One For The Road” har den typ av punk shuffle som man ibland stöter på hos Green Day och lånar melodier från Verdis triumfmarch ur Aida komplett med matchande fotbollskörer. Tankarna går också till Hardcore Superstars megadänga ”You Can’t Kill My Rock’n roll”. Skönt tillbakadragna ”Is It Love” tangerar AOR och doftar sommarkväll och nercabbad cruising i L.A. 1985. Det skulle kunna vara en gammal Journeylåt men påminner samtidigt om ”Shot In The Dark” (Ozzy Osbourne) och något som Crazy Lixx skulle kunna göra idag.
”My Vicious Way” och ”Prominence” är bara ett ynka uns svagare än övriga spår men osar likafullt av attityd, självsäkerhet och råstyrka. ”Burn ’em all” kombinerar helt klart det bästa från ”Jail” och ”Haunters” och är smockfull av tyngd, ös och urstarka melodier. Produktionen är dynamisk och det låter överlag gediget och genomarbetat. Låtarna känns självklara tillsammans och det finns ett beslutsamt jävlaranamma som genomsyrar skivan från första till sista ton. Även om det hörs var Confess hämtar sin inspiration från har de ett eget signum i sitt sound och har kommit till en punkt där de inte längre behöver se upp till andra. Andra behöver se upp för Confess! Det är en gåta att de fortfarande inte är lika välkända som Hardcore Superstar, Crazy Lixx och Crashdiet. Detta är absolut ett av årets absolut bästa album och snubblande nära toppbetyg. Urstark fyra!
