Likt en fånge på Death Row i väntans tider har jag våndats bra länge för att ta mig an den här plattan. Jag vill att den ska vara bra, jag vill gilla den och jag vill skriva en positiv recension. Ibland blir det inte som man vill. För ett tag sen frågade någon på Facebook om folk ville kommentera och skriva vilka band man tänker på när man hör frasen “det var bättre förr”, jag tänker Stryper, tyvärr. Jag tror faktiskt att ni håller med om att Stryper var bättre förr och att de flesta av er dessutom håller med om att Stryper är ett band som folk vill se “live” men det blir som intressantast när de lirar sina gamla hits.
Nu kommer alltså “Fallen” med orginalgänget intakt. Plattan är absolut inte jättedålig, den är klart tuffare än det mesta de har gjort och den slår absolut de tidigare given (efter återföreningen) med hästlängder. Tyvärr är plattan inte jättebra heller. Ljudet är rätt grötigt, trummorna är skrangligt mixade och det är ganska svårt att välja någon låt som känns som en favorit. Jag har dessutom personligen svårt för Michael Sweets ylande röst, som jag tycker är på tok för framträdande på plattan, så pass mycket att hans röst i omt och mycket tar över för mycket i låtarna. Det blir jobbigt, speciellt som låtarna är halvljumna överlag. Känns konstigt då jag gillar Sweets röst i andra sammanhang.
Öppningen med “Yahweh” är direkt märklig. Jag får ingen riktig kläm på den, ibland älskar jag alstret och ibland kliar jag mig blodig i skallen.. Första delen av plattan är klart starkast, “Fallen” och “Pride” är klart bäst på plattan och “Pride” är förtjänt första singel. Klart hittigast i samlingen. Jag gillar också “Big screen lights” som har ett härligt 80-tals sväng och sätter sig snabbt…efter det blir det rätt tunt. “Heaven” är rejäl mellanmjölk och “All over again” är en standardballad modell sämre. “Love you like I do” funkar också hyfsat, även om låten känns lite osammanhängande. Fyrklövern “Til I get what I need”, “Let there be light”, “The Calling” och “King of kings” känns alla som systerspår med samma slags känsla, hyfsat fartiga men också rejält tråkiga. Faktumet att Sabbath-covern “After forever” är klart piggast på hela plattan, kul på många sätt men också en understrykning att plattan i sig är rejält medelmåttig.
Jag lessnar fort. Som jag nämnde tidigare så blir det för mycket mellanmjölk för att det ska hålla i längden och tyvärr tycker jag att Michael Sweet ylar sönder låtarna. I “Heaven” sjunger (ylar) Sweet -I choose heaven, jag väljer tyvärr något annat, eller någon bättre Stryper-platta.
Artist: Stryper
Titel: Fallen
Genre: Metal
Relesedatum: 15-10-16
Skivbolag: Frontiers
Betyg: 5/10
Bästa låt: Pride
