ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Chez Kane – Powerzone

Sydwalesiska sirenen Chez Kane tycks varit född i fel årtionde! Grungen och hiphopens kom, såg och segrade. Den melodiska hårdrocken fick sig se sig övermannad, nedslagen och styckmördad av dessa otyglade genrer.

Det hindrade dock inte Chez från att dyrka det som varit. Hon hennes två syskon Stacey & Stephany bildade med fyra killar bandet Kane´d.

De har funnits sedan 2009 och släppt två album, varav deras senaste Show me your skeletons från 2018. Att genrebestämma dem är inte det enklaste, men modern rock låter väl som ett bra epitet, lite typ Halestorm?

Danny Rexon från Crazy Lixx gläntade på den rosafluffiga 80-tals-dörren, medan Frontiers öppnade den på vid gavel. Danny fick förtroendet att inte bara producera hennes solodebut, utan också skriva låtarna och texterna.

Huvudtanken bakom konceptet var att blidka de fans som fortfarande suktade efter artister som Lee Aaron, Romeos Daughter, Lita Ford, Joan Jett, Robin Beck, Vixen, Red Siren, Fiona, Witness, Saraya, Chrissy Steele och Pat Benetar. De med lite högre hårfäste skulle helt enkelt bli serverade en uppdaterad version av dessa kvinnliga 80-tals ikoners radiorock.

Det ska tilläggas att det faktiskt existerar ny aor/melodisk hårdrock på fel sida av 2000-talet med adekvata kvinnliga frontfigurer som Issa, Martina Edoff, Sharon den Adel (WithinTemptation), Orianthi, Charlotte Wessels (Delain), Taylor Momsen (The Pretty Reckless), Angelina Rylin (The Murder of my sweet), 

Jessica Wolff, Tåve Wanning (Adrenaline Rush), Elize Ryd (Amaranthe), Anette Olzon (The Dark Element), Nina Söderquist (Heartwind), Melanie Stahlkopf (She Bites), Amanda Sommerville, Noora Louhimo (Battle Beast), för att nämna några.

Utifrån att Danny Rexon indirekt gjort allt på förstlingsverk, förutom att sjunga, så bar musiken dennes bands signum, fast med lite färre aggressive gitarrer, men med mera keyboards. Han städade verkligen runt i 80-talets obskyra som klassiska AOR-plattor. Det dånade av konstanta ekon från det förflutna.

Hade plattan släppt under 80-talet, så hade den nämnts i samma anda som Pat Benetar, Vixen och Robin Beck. Det var djävulskt snyggt utfört. Att sno för mycket får en bitter eftersmak hos lyssnaren, men att sno lagom är en konst i sig, och det lyckades Danny fullt ut med.

Precis som Nestor skapade Chez & Danny något som var fejk, men inte lät som det, utan något som mycket väl kunde ha kommit ut på 80-talet och blivit en så kallad tidlös klassiker.

Chez Kane - Powerzone 1

Att debuten skulle följas upp med ett andra album behövde man inte vara raketforskare för att förstå. Nu är den här, och den primära frågan är, går det verkligen att toppa förstlingsverket?

Det enkla svaret är nej, det svåra svaret är också nej. Chez sjunger fortfarande gudomligt, och Danny har grävt ännu djupare i skivbackarna, men det hjälper liksom inte. Korsbefruktningen mellan retro och retro slår helt enkelt inte lika väl ut som det gjorde på hennes första alster.

Detta påminner mig mycket om Perfect plane Brace for impact, båda går på halvfart och skapar epitet som intetsägande och slätstrukenhet.

Existerar det några pregnanta härdsmältor på albumet. Nja, det är faktiskt svårt att hitta alltför mycket som jag kan höja till skyarna. Danny Rexon har använt sig på tok för mycket av standardmallarna i AOR-bruksanvisningsboken, till skillnad  ifrån debuten.

Det var mycket pessimism på en liten yta. Nu lägger jag fokus på det positiva istället:)). Inledande Heart-influeradeI Just want you” är småtrevlig i sin småtrevlighet. Efterföljande, den lite Bryan Adams aktiga “(The things we do) When we´re young in love” har vuxit ut till en trallvänlig sak som satt sig i frontloben.

Detsamma gäller för “Children of tomorrow gone“, som osar Cher-AOR  ackompanjerad av skotsk folkmusik, och är jäkligt snyggt utförd. 

Efterkommande “Powerzone” är albumets mest ösiga sak, förut om att vara just ösig, så är det tillika en bra låt.

Plattans sista spår “Guilty of love” sticker ut lite extra. För mig är det den som påminner mig mest om storheten på debuten med “Powerzone“.

Nu ska jag vara lite tråkig igen, det är många “halvtrötta” spår som “Rock you up“, “Love gone wild“, “Nationwide“, “I´m ready (for your love)” och “Streets of gold” som samexisterar med ovannämnda bättre låtarna.

Vill jag ha en saxofon i musiken, njet, helst inte. Dock finner vi precis som förstlingsverket en sådan på albumet. Offret  heter “Love gone wild“.

Detta till trots sköter Jesse Molloy saxofismen med bravur, inte bara med syfte att ha med en sådan, utan faktiskt tillföra låten något extra, en eloge för detta tilltag. Låten i sig är den som förövrigt vuxit ifrån träigheten mest och bäst av fem ovanstående.

Som sagt snygg AOR, fast med mängder av sterilitet-tillsatser. Kan detta bero på för höga förväntningar, till viss del kanske, men detta är i vilket fall som helst välgjort, men halvsömnigt.

Om jag jag fått bestämma så hade keyboarden fått en betydligt mer framträdande roll än vad som är fallet parallellt att Danny skulle finslipat refrängerna lite mera.

Därutöver så hade jag implanterat några flera uptempolåtar i stil med “Powerzone” med syfte att balansera upp de mer träiga alstren.

Precis som jag skrev i Perfect Plan recensionen så måste dagens låtskrivare anamma en mer eklektisk inställning till genren.

Vill man bara reproducera det förflutna, så måste essen i rockärmen slå inspirationskällorna på fingrarna, och till skillnad från debuten lyckas inte Danny med det på andringsverket.

Band: Chez Kane
Titel: Powerzone
Genre: AOR
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 21/10 2022
Bästa spår: Children of tomorrow gone, Powerzone
Betyg: 3 av 5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER