Band: Testament
Titel: Dark Roots Of Earth
Genre: Thrash Metal
Producent: Andy Sneap
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 2012-08-01
Betyg: 8/10
Det amerikanska bandet Testament från Oakland i Kalifornien kanske inte är med i det klassiska ”big four”-gänget när det gäller thrash, men ingen hårdrockare med en gnutta självrespekt kan förneka att de inte åtminstone hör hemma bland ”big ten”-gänget. Om det nu fanns ett sådant gäng dvs. Det jag vill komma fram till är att Testament kanske inte är några giganter, men ändå ett stort och klassiskt band som kanske hade förtjänat att vara lite större om ni frågar mig, men som tur är så verkar det som att Testament är på väg mot en storhetsperiod som de inte sett sedan de tidigaste dagarna i sin 25-åriga karriär som skivsläppande artister. Testaments två första alster, The Legacy från 1987 och The New Order från 1988 är enligt undertecknad två av de absolut bästa plattorna som släppts någonsin om man pratar om just thrash metal-genren. Efter dessa två pärlor så måste jag säga att Testament har varit ett smärtsamt ojämnt band. En del grejer har varit bra, men en del andra grejer har varit mindre bra, om vi ska uttrycka oss på ett så milt och diplomatiskt sätt som möjligt. Testaments två senaste givar, The Formation Of Damnation från 2008 och nu Dark Roots Of Earth, är enligt min mening de två bästa plattorna bandet släppt sedan just de två tidigare nämnda mästerverken från 1987 respektive 1988. När The Formation Of Damnation släpptes för fyra år sedan så hade Testament inte släppt någonting på nio år bortsett från First Strike Still Deadly från 2001 som enbart innehöll nyinspelningar av bandets gamla klassiker. Dessutom hade sångaren Chuck Billy varit illa däran på grund av cancer, så jag tror inte att det var jättemånga som höll några större förhoppningar om att The Formation Of Damnation skulle vara någon kanonplatta direkt. Jag kan ärligt talat säga att jag var en av dem som inte trodde på den i förhand. Till min och vad jag bara kan anta många andras, stora förvåning visade sig dock The Formation Of Damnation att vara en av de bästa plattorna som släpptes det året, vilket kändes roligt dels för att Testament är ett sådant klassiskt band som man lyssnat mycket på under uppväxten, men också pga Chuck Billys medicinska situation. Man önskade verkligen honom och resten av Testament en vinst, så att säga, och det var verkligen en vinst Testament fick till med den plattan.
Nu, fyra år senare, har Testament släppt uppföljaren till den hyllade The Formation Of Damnation. Denna uppföljare har som sagt fått namnet Dark Roots Of Earth och är en platta som följer i samma spår som sin föregångare rent soundmässigt. Jag skulle vilja beskriva soundet på Dark Roots Of Earth som en blandning mellan det mer kommersiella, men ändå tunga, Metallica runt Black Album-eran och nyare, tyngre band som DevilDriver och Lamb Of God. Det sistnämnda bandets trumslagare Chris Adler är för övrigt en av två trummisar som spelar på den här plattan. Den andra är Gene Hoglan. Båda gör ett minst sagt imponerande jobb måste jag tillägga, trumspelet är en av de absolut största behållningarna på Dark Roots Of Earth. Det låter väldigt tungt och amerikanskt, men ändå inte så pass markant att det börjar kännas som amerikansk radiometal á la Bandit Rock och deras gelikar. Det är tunga och riffande gitarrer och en mullrande bas som ackompanjeras av ett, som jag nämnde tidigare, fantastiskt trumspel. Ibland blir det dock lite mycket av samma vara när det gäller det bredbenta riffandet, men det går inte att förneka att detta fläskiga riffande skapar en väldigt fet ljudbild. Dock så är ju jag inte ett jättestort fan av feta ljudbilder, jag gillar mer avskalade old school-produktioner. Det här är dock ingen överproducerad platta, men för min egen del balanseras det lite på gränsen till för fläskigt ibland. Det blir lite som en Hollywoodfilm med lite för överdrivna och feta actionscener. Men precis som att de filmerna ofta är underhållande även om man tycker att de är lite ostiga, så är det svårt att inte gunga med till Testaments fläskiga gitarrer även om man är en old school-nörd som undertecknad.
Plattans fyra första spår, Rise Up, Native Blood, titelspåret samt True American Hate är en kvartett av låtar som får majoriteten av världens hårdrockare att vilja headbanga oavsett om man sitter hemma i soffan, på bussen eller är på en spelning. Hade samtliga nio låtar hållit samma klass som dessa fyra hade det varit snudd på att Dark Roots Of Earth hade varit och nosat på en stark nia i betyg, men tyvärr är det bara låten Man Kills Mankind som håller samma höga klass som de inledande fyra spåren. Plattan innehåller inga dåliga låtar, men dessa fem nämnda låtar håller ändå en ganska markant högre klass än de övriga fyra på plattan enligt mig.
Jämfört med sin föregångare så tycker jag nog att The Formation Of Damnation är den plattan som känns jämnast, även om Dark Roots Of Earth kanske innehåller några fler riktigt höga toppar. Tar man dock i beaktande att The Formation Of Damnations höga kvalitet kom som mer av en överraskning än vad Dark Roots Of Earth gör, som ju är en av årets mest efterlängtade plattor av många just eftersom att föregångaren var så bra, så blir till slut mitt helhetsintryck att Dark Roots Of Earth är snäppet sämre än sin föregångare, men ändå en väldigt bra hårdrocksplatta som jag känner mig tämligen övertygad om att inget Testament-fan kommer att bli besviken på.
Bästa låt: Dark Roots Of Earth
