Band: Five Finger Death Punch
Titel: The Wrong Side Of Heaven & The Righteous Side Of Hell Vol:2
Genre: Metal
Skivbolag: Eleven Seven Music
Releasedatum: 2013-11-19
Betyg: 8/10
Bästa låt: Weight Beneath My Sin
Några månaders väntan är nu för många äntligen över när nu volym två släpps och vi kan sammanfatta 5FDPs 2013 som ett mäktigt och starkt skivår. Det är inte många band som släpper två skivor med några månaders mellanrum. Än mer sällan händer det att det är hög kvalité på resultatet som helhet.
När jag recenserade volym ett var jag aningen kritisk till att man valde att släppa dem vid olika tidpunkter istället för samtidigt. Det står jag fast vid. Jag ändrar lite uppfattning om volym ett då jag sammanställer dessa två släpp.
Volym ett är mer aggressiv och tvåan är den melodiska. Tillsammans blir det harmoni och alla balanser hamnar i rätt nivå. De två volymerna kompletterar varandra föredömligt. Det låter överraskande nog inget annat än traditionellt 5FDP, aggressivt riffande tillsammans med intensiv tyngd och mäkta melodiösa och snygga refränger, låtarna är mellan tre och fyra minuter och är inte utfyllda med onödigt trams.
Borta från volym ett är de något enformiga låtarna som istället har ersatts med refrängfokuserade spår. Det finns också två lugnare spår, en är första singeln “Battleborn” och den andra “Cold”, vilka ger bra kontrast och visar att det även finns nerv och känsla i deras musik.
På denna skiva finns 12 spår varav ett är ett kortare instrumentalt stycke och all denna melodiösa aggressivitet är fördelad på 40 minuter och känns alldeles lagom.
Att kunna skriva totalt 23 låtar med så genomgående hög standard är imponerande och bidrar till känslan att 5FDP förmodligen kommer ha svårt att kunna göra ett uselt album. Ska man nämna något negativt så är det att det låter ganska snarlikt, både låtarna i sig men också skivorna. Bandets popularitet är fortfarande stigande så det kanske är logiskt att de inte ändrar konceptet.
Produktionen är lika “In Your Face” som på volym ett där trummorna ligger i framkant på mixen samtidigt som Zoltans riffande försöker äta sig igenom denna. Ivans sång är varierad, fylld av inlevelse och kraft, och gör helheten gott men man kan inte låta bli att undra hur många låtar man egentligen kan skriva som innehåller ordet “Fuck!”.
Som sista låt har de valt att spela in en cover på klassikern “House Of The Rising Sun”, vilken sparkar liv i denna annars tämligen uttjatade sång. I övrigt är det idel härliga och gungiga låtar vi bjuds på, som tidigare nämnts något snarlika vissa gånger. Med den höga standarden i leveransen så gör det inte så mycket.
När jag sammanfattar bägge volymerna så blir det en enda stor och fet kringla i betyg, både sammantaget och var för sig. Det är bra gjort vad de lyckats åstadkomma med dessa två skivor och utan att behöva fundera allt för mycket så lär vi kunna bli bortskämda med det även i framtiden.
