Band: Five Finger Death Punch
Titel: The Wrong Side Of Heaven And The Righteous Side Of Hell Vol. 1
Genre: Metal
Skivbolag: Elevenseven Music
Producent: Kevin Churko
Releasedatum: 2013-07-23
Betyg: 7/10
Så var det dags för ett dubbelalbum igen. Senast när jag skulle recensera Soilworks dubbelalbum var jag orolig att de inte skulle klara uppgiften, men jag motbevisades och de lyckades mycket bra med uppgiften. Dessutom släppte de allt vid samma tidpunkt vilket FFDP valt att inte göra. Volym 1 som nu släpps kommer att efterföljas av volym 2 någon gång i november, vilket gör att dessa album kommer skildras som enskilda släpp och har därmed automatiskt mer att leva upp till. Så frågan är om samma band kan leverera två toppalbum samma år. Bandet själva hävdar att de hade materialet för att lyckas, men jag håller inte riktigt med.
Med tanke på deras tidigare album som osat kvalité har de mycket att nå upp till – och det börjar osannolikt bra i första singeln och öppningsspåret “Lift Me Up”, som dessutom gästas av Judas Priests egen Rob Halford. Låt nummer två, “Watch You Bleed”, håller intresset uppe. Men redan på spår tre kommer första utfyllnaden i tjatlåten “You”. Denna typ av låtar känns totalt överflödiga när man vet att de har kapaciteten att skriva betydligt bättre låtar med mäktigare melodier och fantastiska refränger. “Burn MF” är ytterligare ett gränsfall. Den besitter dock ett härligt gung som gör att den hamnar på rätt sida strecket. Däremot är LL Cool J covern på “Mama Said Knock You Out” mäkta onödig. Kanske funkar den som en bra liveingrediens eller på en förfest, men inte som en del av ett album. Bjuder jag till lite extra kanske den kunnat funkat som ett bonusspår.
“Wrong Side Of Heaven”, “Anywhere But Here”, I.M Sin och M.I.N.E (End This Way) besitter dock det bästa som FFDP har att erbjuda: imponerande melodier, känsla och massiv energi. Produktionsmässigt tar detta album vid där “American Capatalist” slutade. Svulstig och hård som betong passar den låtarna perfekt.
Frågan är om inte de borde släppt vol 1 och 2 samtidigt då jag finner en del utfyllnad i volym 1. Kanske det totala intrycket hade blivit en aning bättre tillsammans med volym 2, för denna räcker inte till som enskilt album. I jämförelse med tidigare album framstår denna en aning blek. Det gästartisterna Max Cavalera, Jamey Jasta och Maria Brink tillför på bonusversionerna är minimalt förutom sistnämnda som med sin inlevelsefulla stämma ger mer nerv och dramatik åt den redan suveräna “Anywhere But Here”.
Det låter FFDP och aggressionen, melodierna och kvalitén finns där om än inte tillräcklig. Vi får se om volym 2 och dess bidrag till ett totalt intryck räcker för att höja betyget. Stay tuned…
Bästa låt: Anywhere But Here
