När klassiska OZ kliver upp på scen så är det i mångt och mycket med nya unga förmågor och bara trummisen Mark Ruffneck är kvar från fornstora dagar.
Resultatet blir att det låter betydligt proffsigare och modernare än originalet men samtidigt så saknar man det lätt taffliga 80-tals soundet. Ljudet är inledningsvis ganska risigt och publiken är inte alls med på det lite modernare
ljudbilden.
Att man kan köra samma trumkomp till i princip alla låtar är fascinerande och hur mycket än hjärtat slår för OZ så räcker det inte riktigt till. Förstå mig rätt nu men det här är inte dåligt utan bara att det inte nostalgisvänger som man hade hoppats.
Nya låtar presenteras och det är kanske inte riktigt vad publiken hoppats på men grabbarna gör det riktigt bra och förtjänar sin plats på Sweden Rock med sitt täta set som ger mig en förhoppning att nästa gång så blir det betydligt bättre.
