Liverecension: Helloween – Fryshuset Arenan, Stockholm 2018-12-18

173 Shares

Under 2017 kom nyheten som fick power metalfans att börja dreggla. Helloween utannonserade att de ska ut på en världsturné där de är återförenade med Michael Kiske och Kai Hansen. Pumpkins United som turnén kallas har nu pågått i 14 månader och har nu efter tisdagskvällens show i Stockholm endast två stopp i Tyskland kvar och sedan är den över. Trots att det är en tisdagskväll, snö i luften och allmänt tråkväder och bara några dagar kvar till jul så är det rejält mycket folk på plats i Arenan och det är en spänd förväntan över vad man ska få se. Jag är övertygad om att Iron Maiden och Helloween med sin spelning på Hovet hösten 1988 tillsammans med radioprogrammet Rockbox har format en hel generation hårdrockare. Det är många som nämner just den spelningen 1988 som den första de var på, så är det även för mig, så därför är det stort att få se Helloween med Kiske och Hansen en gång till. Visst, det är fjärde gången de spelar i Sverige under denna turné men två av spelningarna har varit på festivaler så man har då inte fått se hela tretimmarsshowen.

När introlåten Let Me Entertain You tystnar äntrar bandet scenen till introt av Halloween och sparkar sedan igång mastodontshowen med en tretton minuter lång låt. I Halloween turas Kiske och Deris om med sången och publiken är med på noterna direkt och sjunger med och klappar taktfast genom hela låten. Här upptäckte jag att jag stod bredvid en person som helt saknade taktsinne då han klappade helt i otakt med resten av publiken. När låten är slut presenterar sångarna upplägget för kvällen och avslutar med att visa upp Seth och Doc. Två animerade pumpor som visas på storbildsskärmen när de gör en massa konstiga saker. De dyker upp mellan nästan varje låt och endast tyskar kan förstå sig på den där typen av humor. Som låt två kommer Dr. Stein och redan här är publiken mer eller mindre i extas och sjunger med i vartenda ord låten igenom. Det märks verkligen att Helloween och inte minst Keeperplattorna är stora i Sverige. Nästa låt ut var I’m Alive där Kiske skötte sången ensam och gitarristerna får glänsa i solopartiet i mitten av låten. När låten var slut lämnade Kiske över scenen till Deris som presenterade nästa låt som en viktig låt för bandet framförallt i Sverige där den osannolikt nog blev en mindre hit. Han tar oss tillbaka till albumet The Dark Ride och låten If I Could Fly. Det är ändå lite otippat att de spelar en låt från den plattan då den inte direkt tillhör Wikis favoriter i diskografin. Men bra är den så jag och resten av publiken sjöng glatt med i refrängen. If I Could Fly övergick sedan i en blytung version av Are You Metal.

Nu var det dags för Kiske att äntra scenen igen och en av mina personliga höjdpunkter under kvällen. March of Time rullade igång och herrejävlar vilken låt det är. Mycket bättre kan det faktiskt inte bli. Kiske visade verkligen att han fortfarande har rösten i behåll och levererade en grym insats. Efter March of Time kommer Deris in på scenen iklädd en glittrig lila frack och Perfect Gentleman tog vid. Helloween har ju som bekant haft tre sångare så nu får Kai Hansen ta över sångmicken en stund för några riktigt gamla låtar. Det börjar med ett medley bestående av Starlight, Ride the Sky och Judas och avslutas med hela Heavy Metal (Is the Law). Rösten höll för Kai Hansen som faktiskt lät riktigt bra den här gången. Kai ser för övrigt alltid ut att ha fantastiskt roligt på scenen. Hans motsats är Weiki som för det mesta ser butter ut men han sprack faktiskt upp i ett leende några gånger under kvällen. Den tredje gitarristen Sascha Gerstner ser ut som en busig liten pojke och far runt lite överallt på scenen.



Efter Kais urladdning med gamla snabba låtar kommer kvällens enda ballad. Kiske får briljera, han får stor hjälp av publiken, i A Tale That Wasn’t Right som följs av den nyskrivna (2017) Pumpkins United där samtliga tre sångare turas om att sjunga. Dags för ett trumsolo nu som faktiskt inte blev urtråkigt som de för det mesta är. Det mynnar ut i en hyllning till den bortgångne Ingo Schwichtenberg där Dani Löble inleder själv och sedan är även Ingo med på storbildsskärmen. Mycket snyggt faktiskt. Livin’ Ain’t No Crime tar vid och övergår efter en liten stund i A Little Time. Det märks på publiken att det är låtarna från de två första Keeperplattorna som är de som går hem bäst. Allsången är enorm under dessa. Det spelas givetvis låtar även från Andi Derisplattorna och nu följer tre sådana i rad. Waiting for the Thunder, Sole Survivor och Power. Alla tre är bra låtar och det finns inget att klaga på om framförandet av dem. Sista låt ut innan extralåtarna är How Many Tears. När den klingat ut går bandet av scenen men det dröjer inte länge innan de välkända tonerna av Invitation ljuder i högtalarna och då vet alla som har någorlunda koll vilken låt som strax kommer. Mycket riktigt så drar bandet igång den kanske största fanfavoriten av dem alla och stora delar av publiken vet knappt till sig av lycka. Givetvis är det Eagle Fly Free jag syftar på. Deris i all ära men Kiske gör den så mycket bättre än vad han gjort. Trettonminuterslåten Keeper of the Seven Keys följer på den partystämningen i publiken är verkligen på topp nu. Bandet lämnar återigen scenen och här börjar faktiskt en del av publiken dra sig mot utgången märkligt nog. De flesta borde ha koll på att så länge de inte har spelat Future World och I Want Out så är det inte slut. Så är givetvis fallet även denna gång. Kai Hansen äntrar scenen och börjar spela lite solo som han alltid gör innan det övergår i introt till Future World. Setet avslutas med I Want Out nästan tre timmar efter att de gick på scenen.

Vad blir då omdömet om konserten? Både Kiske och Deris lät riktigt bra och det märks att de varit ute på turné så länge som de har då musikerna är verkligen samspelta. Tre timmars speltid med nästan enbart fanfavoriter gör det givetvis till en seger redan innan det ens har börjat. Det enda negativa är redan nämnda animationer med Seth och Doc. Utan dessa hade det blivit maximal utdelning i betyg men nu får det bli en fyra då jag ledsnade rejält på pauserna med de fåniga pumporna mellan låtarna. Helloweens segertåg är över för den här gången men med en nyinspelad platta framöver blir jag förvånad om de inte sticker ut en sväng till med den här sättningen.

Helloween – Fryshuset Arenan, Stockholm 2018-12-18

173 Shares

Relaterade artiklar


Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!