Five Finger Death Punch är en ny bekantskap för mig i livesammanhang, men av deras musik att döma verkade det ganska givet att deras spelning skulle vara av det bombastiska slaget. Jag förväntade mig att bli fullständigt överrumplad, golvad och överkörd. Det blev jag inte. Jag var förberedd på en veritabel käftsmäll. Jag fick en vänskaplig klapp på kinden.
Problemet ligger inte hos Five Finger Death Punch. Problemet ligger i att jag precis innan deras spelning hade blivit fullständigt överrumplad, golvad och överkörd av en annan ny livebekantskap, nämligen Avatar. Allt efter den spelningen kändes som Bolibompa. Allt är, som bekant, relativt så jag ska försöka bortse från den intensiva Avatarupplevelsen och återge FFDP som om ingenting hade hänt.
När spelningen började var det faktiskt bara en enda fråga som roterade i min skalle. Kommer Rob Halford vara med och sjunga ”Lift Me Up”? Förutsättningarna kunde inte bli bättre, Judas Priests spelning skulle äga rum på samma scen bara några timmar senare. Hur skulle han inte kunna vara med? FFDPs stenhårda frontman Ivan Moody hade till och med på sig en Judas Priest-tröja. Låten kom redan som nummer fyra, och när de första riffen drog igång kunde jag knappt andas. Jag väntade, stod på tå för att se bättre, väntade lite till, första versen, första refrängen, och sedan…. ingenting. Ingen Robban. Jag var besviken, men insåg att han förmodligen hade annat för sig. Presskonferens, visade det sig.
Det var dock ingen brist på gäster på scenen. Inför brutalt svängiga ”Burn MF” plockade Moody upp ett tiotal barn på scenen för att sjunga med honom, eller snarare inte sjunga eftersom det inte är politiskt korrekt att låta åtta-tioåringar skrika Burn motherfucker burn motherfucker burn inför tiotusentals vittnen. Trots det ologiska låtvalet var det underbart att se ungarnas reaktioner, och Moody blev en stor hjälte i mina ögon. Han är en född frontman och har en sanslös pipa både när det gäller blytunga Pantera-osande låtar som ”No One Gets Left Behind” och känslosamma ballader som ”Remember Everything”. Han bjöd också på dagens skratt. Gitarristen Jason Hook började spela kända intron (Pantera, Ozzy, Deep Purple osv) och publikens jubel steg för varje låt. Moody drog slutsatsen att de borde börja skriva bättre låtar, varpå de spelade ”Bad Company” (en Bad Company-cover). De bjöd även på galet svängiga LL Cool J-låten ”Mama Said Knock You Out”, och medan bandet tackade för sig fick vi höra en inspelning av ”The House of the Rising Sun”. Av deras egna låtar var det ”Hard to See”, ”The Bleeding”, tidigare nämnda ”Burn MF” och allsången till “Far From Home” som berörde mig mest. Låtvalet var bra rakt igenom.
Sammanfattningsvis tycker jag att FFDP bjöd på en riktigt bra spelning. Blytunga riff, smäktande ballader, rungande allsång och Vågen. Inga krusiduller, helt enkelt.
Band: Five Finger Death Punch
Plats: Festival Stage
Datum: 2015-06-06
Betyg: 7/10
Bästa låtar: Bad Company och Burn MF
