Sist jag såg Molly Hatchet var på ett evenemang i Miami inför Super Bowl 1995, då var inte ens sångaren Parker Lee född. Först fyra år senare såg han dagens ljus och växte upp i Dixie, North Carolina. Några år senare insåg han att det var kört att bli musiker där, och istället tog han med sin hundvalp och sin van och flyttade till Södra Florida i hopp om att bli upptäckt. Det blev en tuff tid, då han fick leva på jordnötssmör och chips. Han bodde på parkeringar utanför köpcentrum vilket inte är utan risker. Men vågar man chansa finns alltid möjligheten att bli upptäckt och i år så fick han alltså ta över som sångare för bandet.

Denna söndag skulle tyvärr vara full av förseningar från den stora scenen vilket gjorde att Molly Hatchet kom igång en trekvart försent, vilket måste ha varit frustrerande för alla inblandade. När man äntligen fick sparka igång showen, så visade sig bandet på sin allra proffsigaste nivå, och spred bara gott humör vilket i sig är imponerande. Parker Lee, verkade dock vara en aning sliten i röst och höll igen och utbrast bara ibland i försök att efterlikna den store sångaren Danny Joe Brown. Det är klart att när något så fundamentalt för Molly Hatchet sound saknas, så blir det som att gå på kräftskiva utan snaps.

Namnägaren och gitarristen Bobby Ingram har styrt skutan sedan slutet av åttiotalet och spelade med Danny Joe Brown under den perioden han blev utkastad från bandet. Bobby är lätt att känna igen på den väldiga hårmanen och sitt ständiga leende. Under låtar som Flirtin´with Disaster och Whiskey Man hinner han knäppa iväg så många plektrum att den starkt åldrade roadien fick springa ut och fylla på med jämna mellanrum. Den som dock har varit längst med i bandet är keyboardisten John Galvin, som också ser absolut äldst ut på scenen. Trummisen Shawn Beamer (som lånade Carolas fläkt till sitt hår) och basisten Tim Lindsey (som är galet lik skådespelaren Sam Elliot) har bara varit med i lite över tjugo år.

Självklart är det hela kompetent framfört och jag vet inte om det är förseningen eller bristen i Parker Lee’s sång som gör att jag hade väldigt svårt att engagera mig i det jag fick höra. Det blir en liten småcharmig parentes, istället för ett färgsprakande framträdande av ett av Floridas mest framgångsrika band. Time to Rock ska ändå ha en eloge för att man bokar klassiska amerikanska rockband och hoppas att man vågar gräva mer i Southern Rock träsket.

Annons:

Betyg: 3/5