Tjugo minuter försenade kliver de ut på scenen för att avrunda den första kvällen här i Falun.
Det är mörkt och kylslaget, men från scenen strålar värme – i spridda skurar. Spridda därför att det här gänget inte känns som en sammansvetsad enhet, utan mest lite spretigt. Jag gillar verkligen konceptet med att ha två rensångare och en growlare, det är upplagt för spännande dynamik. Problemet här är att bägge de skönsjungande Elize Ryd och Jake E har lite för lika röster för att det ska bli hundraprocentigt effektfullt. Och att de båda blir totalt utskåpade av Henrik Englund Wilhelmsson, som på en gång tar hela scenen i besittning. Han har en naturlig scennärvaro som gör att han tar så mycket plats att de båda övriga bleknar i jämförelse.
Det är dessutom förvånande att ett band som varit ute och turnerat en hel del, ändå kan kännas så pass bortkomna på scenen. Och att den energi de lyckas bygga upp under varje låt på något vis lyckas gå förlorad mellan låtarna, när det blir småkrystat och ansträngt och ibland alldeles tyst. Sen känns det faktiskt som väldigt bortkastad tid, (när konserten bara är en timme lång), att slänga in ett trumsolo och ett samtidigt klädbyte. Låtarna i sig är det dock inget fel på – men något är knasigt när de upplevs som bättre när man blundar…
Betyg: 4/10
Bäst: Henrik Englund Wilhelmsson som får de övriga mikrofonhanterarna att mest kännas vackra och stela – lite som Barbie och Ken.
Sämst: Energitappet mellan låtarna
Foto: Jane Cedenberger – Rocknytt.net
