Efter många sorger och bedrövelser så har Uppsala äntligen fått en rockklubb igen. Klubben ligger en bit utanför innerstan men är ändå inom rimligt avstånd och i ett industriområde som påminner mig om hur det kan vara i USA. I premiären så hade man valt att satsa på två band samt en Dj. Jag har valt att fokusera på huvudakten Hexed. Bandet gjorde stor succé under Sweden Rock Festival förra året. Gruppen besitter två starka album och har på relativt kort tid skapat sig en fanbase. Lokalen var välfylld och det största problemet skulle visa sig senare att ölen tog slut.
Hexed har tagit allt på allvar både gällande hur man låter och ser ut. Det hela känns väldigt proffsigt och det enda som förvånar oss är det extremt korta introt när bandet klev ut på scen vilket senare skulle visa sig ha varit ett tekniskt misstag. Sist ut på scen klev krigardrottningen Tina Gunnarsson ut, och därmed så tog kvällen fart på riktigt. Prophecy är ett passande spår att inleda med och bara den tunna ljudbilden stör. Det är inget som förvånar en rutinerad recensent utan man brukar vanligtvis få vänta några låtar innan allt sätter sig. Tyvärr gör det inte sig gällande under min absoluta favorit med Hexed i otroligt maffiga Repentance och man hade hoppats på att ljudbilden från albumet Pagans Rising hade kunnat återges på Spikklubben.
Jag låter ingen skugga falla på bandet som sliter stenhårt på scenen med positionsbyten, poser och man ska även ge Stellan Gunnarsson cred för sin sång. Att ha förinspelade keyboards må ha många tekniska fördelar men nackdelen är att resten av bandet ser ut som statister i väntan på att man ska få ta över på ”riktigt”. Resurrection får ett hett mottagande av publiken och jag imponeras av samspelet mellan Stellan Gunnarsson och David Nyman på gitarrerna. Kvällens fjärde låt blir även det från senaste albumet och då titellåten Pagans Rising. Trummisen Patrick Wahlberg är tillsammans med basisten Daniel Håkansson den fundamentala grunden i Hexed och låter resten av gänget bara bre på mackor av smaskiga riff och skönsång.
Vi får sedan hämta andan en stund i tjusiga Stigma Diaboli som kanske inte riktigt landar rätt i den fredagsrusiga publiken och fortfarande med en ovanligt tam ljudnivå för att vara en hårdrocksklubb så kommer den helt enkelt inte till sin rätt. Betydligt mer drag blir det till Symphony of Tragedy där nävarna far i luften och längst ut på scenkanten styr Tina Gunnarsson publiken med en järnhand.
Först som sjunde låt så bjuds vi på något från debuten Netherworld och då i form av Obedience, som måste vara galet påfrestande att sjunga för Tina. Vi kastas snart tillbaka till nya plattan med ruskigt snygga Incantation och jag kan inte låta bli att imponeras av Patrick Wahlbergs trumspel. Att kalla Lightyears från debuten för en hit är väl kanske att ta i men visst har den något extra som får publiken att dra i sig den sista sura slurken av ölen och istället fokusera på att headbanga natten lång. Remake My Soul avslutar den ordinarie delen av konserten och ska man vara lite gnällig så känns den inte riktigt rätt placerad där.
Som ”extranummer” så får vi i stället en köttig godbit som räcker till alla i Blasphemy, och plötsligt så känns det som att en timme har passerat allt för fort och vi vill bara höra mera. Det känns också än mer uppenbart att albumet Pagans Rising är något utöver det vanliga och förhoppningsvis så kommer det en uppföljare som bättre kan komplettera än vad debuten räcker till med. Självklart så stördes man denna kväll av att ljudbilden inte var den förväntade men samtidigt så är man så fantastiskt glad att det äntligen finns en hårdrocksklubb i studentstaden Uppsala.
Betyg: 4/5
