(Scroll down for the English version)
Det amerikanska rockbandet Dirty Honey är just nu ute på Europaturné. I söndags spelade de i Göteborg och fick kvällen att kännas som en festlig lördag. Gruppen underhöll oss med sina låtar från bägge materialen, samt en och annan cover.
Los Angeles-baserade Dirty Honey bildades 2017. Efter att ha hört deras låt ”When I’m Gone” blev musikveteranen Mark DiDia på Columbia Records deras manager. Han såg till att bandet fick agera öppningsakt för Slash, ibland med Myles Kennedy & The Conspirators, under 2018 och 2019. De har även varit förband till The Who och Guns N’ Roses, bland annat.
Den självbetitlade EP’n kom 2019. Samma dag den släpptes tog det inte många timmar förrän medlemmarna kontaktades av vänner och familj, som berättade för killarna att deras musik spelades på radion. Debutsingeln ”When I’m Gone” nådde nummer 1 på Billboards Mainstream Rock-lista. Året därpå gav de sig ut på sin första amerikanska turné där de själva var headliner och varenda konsert blev slutsåld.
2021 spelades nytt material in och albumet ”Dirty Honey” föddes. Skivan valdes av Loudwire till den 30:e bästa Rock/Metalskivan det året. Sedan dess har bandet turnérat och spelat på stora festivaler världen över. Intresset för gruppen har ökat enormt och skaran av fans blir fler och fler. För drygt en månad sedan inleddes deras första, egna Europaturné. Den 26 februari besökte de Pustervik i Göteborg och välkomnades av hundratals svenskar, som letat sig in från vinterkylan. Dirty Honeys ”California Dreamin’ Tour” tinade upp varenda en som var inne på klubben.
Den mörka lokalen lystes upp av enstaka, röda strålar. Rök pyrde ut här och där. Publiken tjoade och applåderade så fort de skymtade bandmedlemmarna, redan innan strålkastarljuset över scenen tändes upp. Basisten Justin Smolian nickade hälsande mot fansen och började spela precis vid scenkanten, där han svängde ut med bashalsen över åskådarna. Frontmannen Marc LaBelle öppnade munnen och ja, han låter absolut lika bra live som på skiva. Mikrofonstativet lyftes flera gånger upp under konserten och hölls ut ovanför folkmassan, som var snabba på att sjunga med i diverse refränger och textrader. LaBelle har en ljusare röst med en lätt raspighet i, som blev rivigare och hesare ju mer han tog i. Marc besitter en fantastiskt härlig hårdrocksröst, som är full av energi. Ibland tog han i ända från tårna. Då jublades det både inuti och runtomkring mig. Sångaren bytte enkelt volym och tonläge, från hesa rockvrål till harmoniska, klara toner. Frontkillen hade utstrålning och trots solglasögon under större delen av konserten skapade LaBelle en bra kontakt med publiken. Med ett stort leende fick han alla att känna sig välkomna.
Smolian är en utmärkt basist, som vågade ta stor plats på scenen, fast på ett avslappnat sätt. Rytmen tycktes komma inifrån och spred sig genom hans kropp, ända ut i fingertopparna. John Notto är en grymt bra gitarrist. Han lirade stundtals med både känsla och skicklighet. Självsäkert klev John då och då fram till scenkanten, där han avfyrade sina solon, alla lagom långa. Vi hann aldrig tröttna, utan istället gav de mersmak. 70-talsdoftande ”Heartbreaker” tog publiken med storm och alla skrålade med för full hals. Under ”Tied Up” lutade Notto ryggen mot sångaren och de sjöng refrängen ihop, i samma mikrofon. Senare rörde sig snabba fingrar över gitarrsträngarna. Även basisten levererade ett av sina feta riff. Ett strålande, vibrerande gitarrsolo spelades i ”Down The Road”. Den fantastiska låten var ett av kvällens bästa nummer. Marc sjöng med känsla och hela gruppen lyckades skapa en härlig stämning, som slutade med att vi alla sjöng med.
En annan höjdpunkt var ”Another Last Time”. Sångaren höll en lång, klar ton, med ett lätt vibrato under introt. Han sjöng återigen med känsla och publiken jublade. Senare blev lyckan total när största favoriten ”When I’m Gone” spelades. Den har ett 80-talssound med flörtig rytm och fick alla att glatt sjunga med. Killen bakom mikrofonen böjde sig bakåt under ett långt hårdrocksskrik, vilket fick mig och många andra att ställa oss på tå av häpnad. Vi fick även höra ”Dirty Mind”, som var en helt ny låt. Biten hade en härlig rytm och liknade deras övriga material med svängigt tunggung. Totalt sett var det ofta omöjligt att stå stilla under konserten, som innehöll en stor spelglädje.
Dirty Honey är inspirerade av AC/DC och Aerosmith. Coverlåtar med dessa band fanns i setlist och de fick dem att låta som sina egna. Andra grupper som jag tycker att deras sound påminner om är The Black Crowes, samt ett yngre och bättre Guns N’ Roses. På tal om covers, så höjdes temperaturen rejält när grabbarna spelade ”Let’s Go Crazy” (Prince). Originalet är dock bäst och har något mer energi, men de gjorde en mycket bra, tyngre och groovy version. Ett plus för att bandet inte försökte efterlikna någon, utan de gjorde återigen sin egen grej. Låten hade ett lite lägre tempo, men var samtidigt bluesrockigare, vilket gav ett livligt intryck. John spelade ett kort, men intensivt och utomordentligt bra gitarrsolo.
”Scars” hade en gungande rytm i Bluesrockstil. Här fanns lockande, sprudlande gitarr- och bastoner i melodin. Verserna lunkade på, men refrängen var catchy. Mittenpartiet tappade fart, men musikerna var bra ändå. Under ”Gypsy” gasade de på ordentligt och den nya trummisen Jaydon Bean gjorde ett bra jobb. Det blev fler än ett extranummer, bland annat ”Rolling 7s”, där Notto spelade med gitarren upplyft bakom nacken.
Ett lyckorus spred sig, tack vare en fantastisk konsert. Värmen och gemenskapen hade ökat bland besökarna i lokalen. En glad partystämning infann sig och människor pratade upprymt med varandra efteråt. Musiken var av mycket bra kvalitet och lämnade ingen besviken. Dirty Honey känns redan som en rutinerad grupp, som kan bli hur stora som helst. De har en hunger, gnista och vilja. Soundet är tidlöst. Det tilltalar både yngre och äldre, vilket bevisades av blandade åldrar i publiken. Bandet förvandlade en lugn söndag till en energifylld upplevelse, med klassisk Hårdrock som fick mig på bra humör.
(English version)
The American Rock band Dirty Honey is right now out on their European tour. Last Sunday they played in Gothenburg and made the evening feel like a festive Saturday. The group entertained us with songs from both materials, as well as the occasional cover.
Los Angeles-based Dirty Honey was formed in 2017. After hearing their song “When I’m Gone”, music veteran Mark DiDia at Columbia Records became their manager. He made sure that the band got to be the opening act for Slash, sometimes with Myles Kennedy & The Conspirators, during 2018 and 2019. They have also been the Support act for The Who and Guns N’ Roses, among others.
The self-titled EP arrived in 2019. On the same day it was released, it did not take many hours for the members to be contacted by friends and family, who told the guys that their music was being played on the radio. Debut single “When I’m Gone” reached number 1 on Billboard’s Mainstream Rock chart. The following year they embarked on their first American tour where they were the headliner themselves and every single concert became sold out.
In 2021, new material was recorded and the album “Dirty Honey” was born. The record was chosen by Loudwire as the 30th best Rock/Metal record of that year. Since then, the band has toured and played at big festivals worldwide. The interest in the group has increased enormously and the crowd of fans is growing more and more. Just over a month ago, their first, own European tour began. On February 26, they visited Pustervik in Gothenburg and were welcomed by hundreds of Swedes, who had come in from the winter cold. Dirty Honey’s “California Dreamin’ Tour” thawed out every single one who were inside the club.
The dark room was lit up by occasional red rays. Smoke smoldered out here and there. The audience cheered and applauded as soon as they caught sight of the band members, even before the spotlights over the stage came on. Bassist Justin Smolian nodded to the fans and began playing right at the edge of the stage, where he swung his bass neck out over the spectators. Frontman Marc LaBelle opened his mouth and yes, he absolutely sounds as good live as on record. The microphone stand was raised several times during the concert and held out above the crowd, who were quick to sing along to various choruses and lyrics. LaBelle has a brighter voice with a slight raspiness in it, which got raspier and hoarser the more he strained it. Marc has an incredibly great Hard Rock voice, which is full of energy. Sometimes he seemed to push it all the way up from his toes, which produced a cheering both inside and around me. The singer easily changed volume and key, from hoarse Rock roars to harmonious, clear tones. The front guy had charisma and despite wearing sunglasses for most of the concert, LaBelle created a good contact with the audience. With a big smile, he made everyone feel welcome.
Smolian is an excellent bass player, who dared to take much place on stage, but in a relaxed way. The rhythm seemed to come from within and spread through his body, all the way to his fingertips. John Notto is an awesome guitarist. He played at times with both feeling and skill. Confidently, John occasionally stepped up to the edge of the stage, where he fired off his solos, all of them just the right length. We never had time to get tired, but instead it made us want more. The audience was swept off their feet by the 70s-scented “Heartbreaker” and everyone sang along from the bottom of their lungs. During “Tied Up”, Notto leaned his back against the singer and they sang the chorus together, in the same microphone. Later, quick fingers moved over the guitar strings. The bassist also delivered one of his fat riffs. A brilliant, vibrating guitar solo was played in “Down The Road”. The fantastic song was one of the best numbers of the evening. Marc sang with feeling and the whole group managed to create a lovely atmosphere, which ended with us all singing along.
Another highlight was “Another Last Time”. The singer held a long, clear tone, with a slight vibrato during the intro. He once again sang with feeling and the crowd cheered. Later, the happiness became total when the biggest favorite “When I’m Gone” was played. It has an 80s sound with a flirty beat and everyone happily sang along. The guy behind the microphone bent himself backwards during a long Hard Rock scream, which made me and many others stand on our toes in amazement. We also got to hear “Dirty Mind”, which was a brand new song. The piece had a nice rhythm and was similar to their other material with a rolling, swinging heaviness. Overall, it was often impossible to stand still during the concert, which contained a great joy of playing.
Dirty Honey are inspired by AC/DC and Aerosmith. Cover songs by these bands were in the setlist and they made them sound like their own. Other groups that I think their sound is reminiscent of are The Black Crowes, as well as a younger and better Guns N’ Roses. Speaking of covers, the temperature really rose when the boys played “Let’s Go Crazy” (Prince). The original is the best though and has a bit more energy, but they made a very good, heavier and groovy version. A plus because the band did not try to imitate anyone, but once again did their own thing. The song had a slightly slower tempo, but was at the same time more bluesy rock, which gave a lively impression. John played a short, but intense and exceptionally good guitar solo.
“Scars” had a swinging rhythm in a Blues Rock style. Here we found enticing, exuberant guitar and bass tones in the melody. The verses lurched on, but the chorus was catchy. The middle part lost speed, but the musicians were good anyway. During “Gypsy” they kicked things up a notch and the new drummer Jaydon Bean did a good job. There were more than one encore, including “Rolling 7s”, where Notto played with the guitar raised behind his neck.
A rush of joy spread, thanks to a fantastic concert. The warmth and fellowship had increased among the visitors in the venue. A happy party atmosphere appeared and people talked exhilarated to each other afterwards. The music was of very good quality and left no one disappointed. Dirty Honey already feel like an experienced group, which can become as big as they want. They have a hunger, spark and will. The sound is timeless. It appeals to both young and old, which was proven by the mixed ages of the audience. The band turned a calm Sunday into an energetic experience, with classic Hard Rock that got me in a good mood.
