ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Liverecension: Dirty Honey – Kollektivet Livet Bar & Scen, Stockholm 2024-02-23

Att bli ”känd över en natt” är något som nu förtiden verkar tillhöra ett avlägset förflutet. En verklighet som bara finns på film och något som aldrig skulle hända ett rockband, framförallt inte 2023 med dess djungel av ”copy-paste” låtar på topplistorna. Men ett band som onekligen lyckas med att göra kometkarriär är Los Angeles-baserade Dirty Honey. Bandets första singel lyckades med den ofattbara bedriften att utan ett skivbolag i ryggen toppa Billboards rocklista, och bandet har på sina sex ynka år som band både öppnat för Kiss, Guns N Roses och The Who samt gjort flertalet headlineturnéer i både USA och Europa. 

När bandet således, framför ett närmast fullpackat Kollektivet Livet i Stockholm, ställer sig på scen så är det tvärtemot bandets levnadsår en rutinerad live-akt och inledningen ”Can’t Find The Breakes” och ”California Dreaming” förvandlar den gråa Stadsgårdskajen i Stockholm till en glödande Sunset Strip anno 1974, både musikaliskt och estetiskt. Gitarristen John Notto har en gitarrton som många gitarrister skulle kunna dö för, och i till exempel ”Dirty Mind”, tungt svängande “Scars” och ”Don’t Put Out The Fire” får han verkligen visa att han övat stenhårt på pentaskalan, hela tiden uppbackat av den grymt stabila och idogt svängande rytmsektionen i Justin Smolian och Jadon Bean. 

Bandets stora behållning denna kväll är, som det ofta är, bandets frontman och sångare Marc LaBelle. Hans ständigt höga och vassa tonläge ledde till farhågor om att hans röst inte skulle palla genom bandets 19 låtar långa setlist, men han visar att de farhågorna var ogrundade genom att sätta låtarna precis lika bra som på skiva, framförallt i akustiska Zeppelindoftande ”Comin’ Home (Ballad of The Shire)”.

Trots att Dirty Honey aldrig sätter en fot fel och levererar varenda låt i princip lika bra som på skiva så kan jag inte låta bli att få känslan av att bandets spelning på Kollektivet Livet denna fredagskväll är något av en rutinspelning från bandets sida. Det är aldrig något mindre än bra, missförstå mig inte, men spelningen lyfter aldrig riktigt till den nivån som bandet är kapabla till. Detta blir extra tydligt när de sjabblar bort vad som kunde varit en lysande avslutning med ”Another Last Time”, ”When I’m Gone” och ”Won’t Take Me Alive” med att lägga tre treminuters långa enmansolon med tillhörande bandpresentation under extranumren. Detta nästan oförståeliga grepp gör att spelningen tappar den fart som bandet byggt upp i de tre ovan nämnda låtarna. Det gör också att sista låten ”Rolling 7s”, istället för den urladdning den hade kunnat bli, blir en ganska avslagen sorti på en annars bra spelning.

Betyg: 3/5
Bäst: ”Another Last Time”, ”Wont Take Me Alive”.

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER