Tråkigt nog fick Crashdïet ställa in sin medverkan på årets Indoor Summer i elfte timmen, men Kee Marcello är ett mer än godkänt substitut i min bok. Kee har via den svenska uppsättningen av ”Rock Of Ages”, turnépaketet ”Rock Of Eighties” samt sin medverkan i TV4’s ”Stjärnkusken” (2015) nått nästan samma likeability-status på folkkärbarometern som Mikkey Dee och Christian ”Kicken” Lundqvist. Den senaste tiden har solosinglar som ”Don’t Miss You Much” och ”Still Got My Heart” haft höga listplaceringar på iTunes, MTV Rocks och Amazon Rock Chart i flertalet länder.
Även nya bandet Out Of This World, en fortsättning på samarbetet med Tommy Heart (Fair Warning) som började via Kee Of Hearts (2017), har gjort succé i Japan där den självbetitlade debuten toppade albumlistan i fjol. Vad som händer med den Tommy Nilsson frontade upplagan av Easy Action som återförenades 2019 på Sweden Rock Festival är dock högst oklart.
Hursomhelst är jag glad att återse Sveriges bästa gitarrist, flankerad av mångåriga medmusikerna Darby Todd (Gary Moore, Joe Lynn Turner, Robert Plant m fl) på trummor samt basistlegenden Ken Sandin (Alien, Transport League m fl). Ikväll är bandet dessutom förstärkt med kompetente keyboardisten Håkan Werner och Henrik Danhage (Evergrey) som får sköta det mesta av kompgitarrarbetet, något han självklart gör med den äran.
Kee’s sång är ikväll stundtals lite all over the place, rösten orkar inte hela vägen, vilket framförallt märks i ”Rock The Night”. Kompensatoriska faktorer som publikens allsång, bandets energinivå och musikalitet blir dock förmildrande. När man dessutom har en katalog av ädlaste melodic rock guld att välja bland, är det svårt att misslyckas. Med jovialiskt mellansnack och förstklassigt gitarrspel guidar Kee oss igenom stabila versioner av ”Let The Good Times Rock”, ”Girl From Lebanon” och ”Miss You Much”, men kvällens mest potenta trestegsraket är utan tvekan Easy Action klassikerna ”Code To Your Heart” och ”Talk Of The Town” samt avslutande Europe hiten ”Superstitious”.
Med detta sagt är jag inte stormförtjust i ”Black Hole Star”, och jag har som sagt hört Kee sjunga bättre än såhär, men på det hela taget är det en bra och njutbar spelning där jag kommer på mig själv med att stå och fånle mest hela tiden. Och så mycket klassiker den än må vara så är det faktiskt befriande att för en gångs skull slippa ”The Final Countdown”.
