Jag ska villigt erkänna att jag som ung pojkspoling tittat betydligt mer än jag faktiskt lyssnat på Lee Aaron. En brådmogen barndomskompis hade runt 1985 posters och bildskivor uppsatta med den kanadensiska hårdrocksdrottningen på väggarna i pojkrummet. Då vi inte var mer än tio/elva vid tillfället föll Lee snart i glömska och Lita Ford och damerna i Vixen skulle få mer uppmärksamhet av mig några år senare istället, såväl auditivt som visuellt.
Ingen kan dock ta ifrån denna talangfulla skönhet sin status som ikon och förebild för många av de kvinnor som alltsedan åttiotalet gjort sig ett namn i rockens och hårdrockens rika flora, inte minst på hemmaplan där Alanis Morisette och Avril Lavigne uttryckt sin beundran för ikonen. Aaron har till dags dato släppt femton album, hon sjunger, spelar saxofon och keyboards och förutom hårdrock sysslar hon faktiskt också med både Jazz och opera.
Sist vi kunde se Lee Aaron i Sverige var på Sweden Rock Festival i somras och nu har turen kommit till Hamburg. Det är svårt att tro att Lee nyss fyllt sextio när man ser henne strutta runt på scen i röd tajt läderjacka och vita jeansshorts. Hon är vältränad, ser betydligt yngre ut och rösten har inte åldrats alls. Hon är också en självklar scenpersonlighet. Så långt är allt ok, det stora bekymret är låtmaterialet.
Det är riktigt glest mellan höjdpunkterna. Visst, ”Sex With Love” har en bra riff och ett skönt groove, men majoriteten av materialet stavas trist och standardiserad mediumtemporock som ”Hands On”, ”Nasty Boyz” och ”Diamond Baby”. Bluescovern ”I’m A Woman” (Koko Taylor) är så tråkig att klockorna stannar och har överhuvudtaget ingenting att göra i ett kort och tajt festivalset.
Aaron är som bäst i AOR klassikern ”Powerline”, skrevrockdängan ”Whatcha Do To My Body” och såklart hennes signaturmelodi ”Metal Queen”, men den kommer ju såklart mot slutet och vid det laget har jag tröttnat rejält och satt mig högst upp på läktaren.
